aldrig ett enda ögonblick antagit, att en så stor summa som ett hundra dollars i reda penningar kunde finns i någon människas ägo. Om hans föreställningar om dolda skatter hade kunnat analyseras, skulle man hava funnit, att de bestodo i en handfull med verkliga silverslantar och en skäppa med obestämbara, härliga, ofattliga mynt.
Men händelserna i hans äventyr framstodo märkbart tydligare och klarare, allt efter som hans hjärna bearbetade dem, och efter en stund fann han sig själv luta åt den åsikten, att saken ändå inte måtte hava varit bara en dröm. Denna ovisshet måste undanrödjas. Han ville kasta i sig frukosten i största hast och gå och söka upp Huck.
Huck satt på relingen av en pråm, tankspridd dinglande med fötterna i vattnet och seende mycket nedslagen ut. Tom beslöt att låta Huck bringa ämnet på tal. Om han icke gjorde det, vore det ett bevis, att äventyret endast hade varit en dröm.
»Tjänis, Huck!»
»Tjänis på dig själv!»
En minuts tystnad.
»Om vi hade lämnat de där fördömda verktygen vid det döda trädet, Tom, skulle vi ha knipit pengarna. Är det inte nedrigt?»
»Det är inte en dröm då! Det är inte en dröm! Jag nästan önskar, att det vore det. Ta mig sjutton, gör jag inte det!»
»Vad är det, som inte är en dröm?»
»Åh, det där i går. Jag har nästan trott, att det var det.»
»Dröm! Om den där trappan inte hade rasat, skulle du ha fått se, huru mycket dröm det var !
