Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
85
TJUGUNIONDE KAPITLET

eller lämnat gränden. Alla omständigheter voro gynnsamma. Det var alldeles kolmörkt, och tystnaden avbröts endast genom ett avlägset mullrande då och då av åskan.

Tom tände sin lykta inne i sockerfatet, svepte väl om henne med sin handduk, och de två äventyrarna smögo sig i mörkret bort mot värdshuset. Huck stod på post, och Tom trevade sig fram in i gränden. Den stund av orolig väntan, som nu kom för Huck, låg tung som bly över hans sinne. Han började önska, att han skulle få se en glimt från lykan — det skulle skrämma honom, men det skulle åtminstone säga honom, att Tom ännu fanns bland de levandes antal.

Han tyckte, att det måtte vara flera timmar, sedan Tom försvann. Säkert hade han svimmat — kanske han var död också — kanske hans hjärta hade brustit av fasa och förfäran. I sin oro började Huck draga sig allt närmare och närmare till gränden, fruktande alla slags gräsligheter och väntande i varje ögonblick, att någonting förfärligt skulle inträffa, som skulle beröva honom förmågan att andas. Det behövdes icke mycket därtill, ty han tyckte sig icke vara i stånd att draga in mer än en fingerborg luft i vart andetag, och hans hjärta skulle snart bliva utnött, så hårt som det nu slog. Plötsligt sköt ett ljussken fram, och Tom kom störtande förbi honom.

»Spring!» sade han. »Spring för livet!»

Han hade icke behövt upprepa uppmaningen; en gång var tillräcklig; Huck gjorde redan sina trettio à fyrtio mil i timmen, innan Tom hunnit upprepa den. Gossarna stannade icke, förr än de hade uppnått skjulet till ett övergivet slakteri i nedre ändan