Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
TREDJE KAPITLET

Hon var så överväldigad av hans storståtliga bragd, att hon tog honom med sig i skafferiet och valde ut ett extra fint äpple, som hon gav honom jämte en föreläsning över, huru mycket bättre nam-nam smakade, då man ärligt gjort sig förtjänt av det genom sitt arbete. Och under det hon avslöt sin harang med ett lämpligt bibelspråk, »knyckte» han en äggkaka.

Därpå hoppade han ut och såg i detsamma Sid springa uppför yttertrappan, som ledde till rummen i övre våningen på husets baksida. Det fanns jordklumpar nära till hands, och i ett ögonblick började de susa kring Sids öron som en hagelskur, och innan tant Polly hunnit hämta sig från sin förvåning och skynda till Sids undsättning, hade denne träffats av sex eller sju klumpar, och Tom var över planket och sin kos. Det fanns en grind, men vanligtvis hade han alldeles för bråttom för att begagna den. Han kände sig nu fullt belåten, då han hade betalt Sid för att han väckt tant Pollys uppmärksamhet på hans svarta tråd och skaffat honom förtret.

Tom skyndade till stadens torg, varest två kompanier gossar enligt överenskommelse hade mötts för att leka krig. Tom var general för den ena av dessa arméer, Joe Harper, en av hans intimaste vänner, för den andra. Efter en lång och hårdnackad strid vann Toms arme en lysande seger. Därpå räknades de döda, fångarne utväxlades och man överenskom om villkoren för nästa batalj, varpå de båda arméerna ställde upp sig och marscherade bort, och Tom återvände hem ensam.

Då han gick förbi det hus, varest Jeff Thatcher bodde, såg han en obekant flicka i trädgården — en