Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81
NIONDE KAPITLET

Tom fruktade, att det kunde vara de dödas andar, som beklagade sig över att de stördes. Gossarna talade föga och endast i viskningar, ty tiden och stället och den över allt rådande högtidliga tystnaden lågo tryckande över deras livsandar. De funno den splitternya gravhög de sökte och gömde sig undan bakom skyddet av tre stora almar, som växte i en klunga tillsammans några få fot från graven.

Där stodo de och väntade under tystnad, såsom de tyckte, en lång stund. Skriet av en avlägsen uggla var det enda ljud, som störde dödens tystnad. Toms tankar började ängsla honom; han måste försöka förmå sig att tala. Han sade därför viskande:

»Huck, tror du, att dom döda tycker om, att vi är här?»

Huck viskade:

»Om jag visste det ändå!»

»Det är rysligt kusligt här är det inte?»

»Usch, jaa då.»

Det uppstod en lång stunds tystnad, varunder gossarna inom sig övertänkte denna fråga. Så viskade Tom igen:

»Hör du, Huck, tror du, att gubben Williams hör vad vi säger?»

»Naturligtvis gör han det — åtminstone gör väl hans ande det.»

Tom efter en paus:

»Om jag hade sagt herr Williams ändå! Men jag mente inte något ont — var enda en brukar ju kalla honom för gubben Williams.»

»Man kan inte vara nog försiktig, huru man talar om dom här döda människorna, Tom.»

Detta var en kalldusch, och samtalet avstannade

6FTom Sawyers äventyr I.