153
XXIX.
Nästa morgon vaknar jag tidigt med en känsla av glädje, som jag först ej förstår. Å, julafton!
Jag tänder ljus. Klockan är bara fem. Mina strumpor, som på kvällen hängts på en stol, hänga nu över min sängkant. Jag nästan viker mig dubbel i sängen för all nå ena strumpan, som sväller på det mest egendomliga sätt. Hurra! Den första julklappen! Den ligger alltid i strumpan. Jag vecklar upp en tjock frasande jultidning med ett färgglatt omslag. I tån på strumpan hittar jag en marsipangris i ljusrött silkespapper. Jag vet att tidningen är från Pa, och marsipangrisen har tant Eleonora stoppat dit, ty jag har fått dessa saker varje julaftons morgon, så långt jag kan minnas tillbaka.
Ack, du förtjusande knubbiga gris! Låt mig kyssa din nos! Låt mig bita ett tag i ditt skära lilla marsipanöra! Jag tror man är välgödd!
Jag smakar på grisen och bläddrar i tidningen, en smula sömnig, men fylld av ljuvligt välbehag. Så hoppar jag ur sängen och lyfter på rullgardinen. Ännu är det mörkt ute, men jag kan se att fönsterrutan är täckt av snö.
