219
säger. Den bränner mig, älskade! Du är min — min egendom!
Tystnad! Plötsligt hörde jag Pa med helt förändrad röst säga:
— Vem är där?
Jag hade låtit undslippa mig en snyftning. Det frasade av siden, som om fru Linden sprungit mot dörren.
— Det är jag! viskade jag halvt ohörbart. Min strupe var sammansnörd. I nästa ögonblick hade fru Linden tänt. Ingen av dem såg på mig. Båda sågo endast på varandra, som om de sökt hjälp i varandras ögon.
— Tony! sade Pa lågt. Å! Just Tony!
Som genom en dimma betraktade jag fru Linden. Det var inte samma fru Linden, som jag lärt känna. Detta var inte den dam, som blek och reserverad med cigarretten i handen och ett litet frånvarande leende på läpparna lyssnade till löjtnanternas prat. Inte heller den kvinna, som långa stunder kunde ligga vid havsstranden och drömmande betrakta vågorna, som sköljde upp mot oss.
Vad jag såg framför mig var en ung flicka med blossande kinder, halvöppen mun och glänsande ögon. Håret var i oordning, en svart slinga hade fallit ned på den vita halsen, och
