Sida:Tony växer upp 1922.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

239

Han hade suttit därnere och pratat med föräldrarna och ville nu hälsa på mig. Jag blev alldeles kall! Hans svarta ögon sågo så underligt på mig! Men ack, Tony, vad han var mig likgiltig! Han började tala om allt som varit mellan oss och ville kyssa mig. Ack Tony! I det ögonblicket då hans mun var så nära min, kände jag en sådan frestelse, något drog mig hypnotiskt till honom, men så såg jag för mig Bos vackra ögon, och jag skrattade till. Då blev han sårad och sade, att han hade missräknat sig på mig, och mycket annat.

Men Tony, nu vet jag att min kärlek till Bo är stark och evig! Ty fastän jag inte har sagt det, har jag i hemlighet fruktat detta möte, fruktat att de forna lyckliga minnena från den tid jag älskade denne bleke, allvarsamme man skulle ta överhanden och dra mig med sig.

Du lilla vän, vad jag väl ser dig för mig just nu, där du sitter i skolan — men platsen bredvid dig är tom! Ditt glänsande hår, din vemodiga mun, dina ögon som så hastigt växla uttryck! Jag kysser dig i tankarna, lilla älskade!

Din egen Maud.