335
sig eller halvlågo bredvid. Jag lade mig ett stycke ifrån de andra. Jag hade blivit rädd för männen. Hur var det Henriette hade sagt om att man kunde få barn när som helst? Mina föreställningar om det hela voro ännu så svävande och dunkla, att jag till och med ett ögonblick tänkte, att om unga män och kvinnor på detta sätt lågo tillsammans under glatt samspråk kunde kanske några slags baciller flyga omkring i luften och göra en havande innan man visste ordet av. Tanken i all sin barnslighet skrämde upp mig. Det fanns en fara, jag visste det nu, men jag visste inte varifrån den kom.
Kanske ha aldrig mina begrepp varit mer snedvridna och underliga än den gången då jag låg på den mjuka gräsmattan och stirrade upp mot en blå himmel. Längre fram i livet har jag förvånat mig över hur litet jag förstod av Henriettes prat, men jag har jämfört de tankar jag då hade om förhållandet mellan könen med andra unga flickors innan de blivit invigda, och jag har ej funnit deras föreställningar mycket olika mina egna. Dock, i en punkt olika: det som för andra endast var flyktiga funderingar, det blev för mig till ett smärtsamt problem som fick sin betoning av min barndoms drömmerier och anfall av melankoli.
