89
glittrande snöstjärnor föll över min skiddräkt. Ej en susning i skogen, ej en rörelse uppe i trädens vita kronor. Mina skidor gledo med ett lustigt frasande ljud över skaren, och hann jag ett ögonblick se upp, fångade jag en skymt av en skarpblå himmel mellan ett par vitglaserade grenar.
Pa höll ofta in hästen och pekade med ridpiskan på spåren i snön. Där hade räven smugit fram! Där kunde jag se att en kråka hoppat, och de där små groparna i snön visade harens långa skutt. Naturen var inte tyst och kall. Inte bara en vacker tavla utan liv! Den var en värld som människornas fylld av strider, kärlek och lekar.
Där lyste en massa ljusbruna tallkottsblad; en ekorre hade just slutat sin frukost, och jag såg honom skutta sin väg från träd till träd. Litet längre bort prasslade det plötsligt i buskarna, och en orre försvann in mellan granarna.
Så ståtlig Pa var där han red rak i ryggen med ena handen om ridspöet! Den ljusgrå pälsmössan satt på sned på hans huvud, vit av rimfrost, och på benen hade han höga blankskinnsstövlar. Visst var han kokett! Men när man nu också var så vacker —!
