Sida:Trollsländan som backfisch 1924.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Vem får jag anmäla?

— Hildegard Regnier.

Betjänten gick och återvände snart med beskedet: Var så god och stig in!

En tiggare, som ber om en allmosa, kan inte känna sig ynkligare till mods än Hilly i det ögonblick då hon trädde in i överstens rum. Naturligtvis snavade hon i sin gränslösa förvirring över tröskeln och kom in som en avskjuten pil.

Där stod nu »fröken» Regnier med högröda kinder och stammade ett lågmält: God dag, och sökte förgäves efter en räddande tanke.

Översten kom henne artigt till mötes, räckte henne handen och förde henne med några vänliga ord till soffan. Med nedslagna ögon tog hon plats och önskade Hilde och hennes uppdrag dit pepparn växer. Vad i all världen skulle hon säga, hur skulle hon börja? Översten kom den lilla fröken till hjälp.

— Ni medför säkert hälsningar från vår Hildegard, sade han så vänligt som möjligt för att inge backfischen mod. Min hustru är tyvärr inte hemma, hon skulle eljest bli glad att få träffa er. Hilde är väl kry, hoppas jag? Vi ha inte hört av henne på länge nu.

Hilly ryste av förfäran. Naturligtvis! Det kunde hon väl tänka sig… att den förskräckliga Trollsländan hade glömt att skriva till sin farbror angående det här. Det fattades bara detta för att råga måttet!

— Ja, hon är kry, svarade Hilly lågmält.

— Men hon har kanske något på hjärtat, som hon hoppas uppnå genom er?

— O ja, svarade Hilly ur hjärtats djup och såg för första gången upp på översten.

Översten smålog godmodigt.

— Nå, låt höra vad det är min brorsdotter önskar.

— Hilde skulle själv skriva till herr översten om det, men hon har väl glömt det, började Hilly, och i det hon samlade allt sitt mod fortfor hon:

— Vi flickor i förbundet Insektssvärmen ha samlat ihop litet pengar till en klänning åt en fattig flicka, som ska gå fram, men vi ha inte tillräckligt ännu, och