dan ton får inte förekomma ibland oss; då är hela vårt förbund förfelat.
— Du har rätt, sade Lisbeth godmodigt. Bry er inte om ifall Humlan brummar, men vår Kackerlacka får inte heller störa harmonien inom vår förtjusande krets med avfälliga talesätt, för då vaknar humlan inom mig. Alltså stadgarna!
Hon läste med höjd stämma upp fridsparagrafen, och därefter rådde åter endräkt inom den lilla kretsen, och till och med Emmy blev småningom lika glad som de andra.
— Vet ni vad? utropade Lisbeth. Jag har ett förslag att göra. Låt oss alltid, när vi komma tillsammans, göra något arbete för fattiga, på så sätt förbinda vi nytta med nöjet. Det, som är färdigt, förvarar Hanna till julafton, och dessutom köpa vi som vanligt något för våra sparpengar. Vad säger ni om det?
— Lisbeth, du överträffar dig själv! utropade Hanna.
— Å, tro bara inte, att det är jag som hittat på den där idén. Mor har nyligen fått hem ett större parti yllegarn, och hon vill gärna ge oss en del därav till barnstrumpor.
— Så snällt av din mamma, sade Hanna, men Emmy ropade:
— Sticka strumpor! Det är ju helt enkelt rysligt!
— Du slipper, om du inte vill, sade Lisbeth. Är ni med på det, Lysmask och Syrsa?
— Mycket gärna.
— Utmärkt, då går jag efter garnet, och medan vi nysta, kan vi göra upp vad vi ska läsa.
Hon gick och återvände hastigt med garnet, och nu blev där liv och rörelse i svärmen.
— Mor vill gärna bestå oss material hela tiden, återtog hon förnöjd. Hon har också en hel hop linneväv, som vi kan få att sy barnlinnen av.
— Det ska vi väl ändå inte göra? utbrast Emmy förskräckt.
— Den som inte vill, slipper.
— Jag vill mycket gärna, ropade Hilly.
— Jag också med största nöje, tillade Hanna.