gång gjort mig riktigt bedrövad, att jag icke kunnat erbjuda dig något annat än arbete och försakelser.
— O, tala inte så, pappa! bad Klara med tårar i ögonen. Med vilken glädje skulle jag icke fortsätta att vara fattig, om —
I sin sinnesrörelse kunde hon icke säga något mer, men fadern klappade henne leende på kinden fortsatte i hennes ställe:
— Om det inte vore bättre så här — icke sant, min stumpa, det var, vad du ville säga?
⁎
— Vet du, barn, vad mamma och jag beslutat?
sade herr Regnier följande dag till sin dotter.
— Nå, pappa? Av din min att döma måtte det vara något gott.
— Jag skulle tro det! Jag tror, att vi skickar dig till tant Elise i Weidenburg, tills du är riktigt frisk igen.
Om herr Regnier trott, att Klara skulle jubla högt av glädje, så hade han misstagit sig; den unga flickan såg helt fundersam ut och sade sedan:
— Tack, kära pappa, men för ögonblicket passar det mig verkligen inte. Först måste tjänstflickan bli inlärd, annars blir det för mycket för mamma.
— Nej, min lilla flicka, men för dig, svarade modern. Ombyte av luft och absolut vila är något, du nödvändigt behöver. Hos tant Elise kommer du att hämta dig fortare än här.
— Men vi vet ju inte alls, om tant kan ta emot mig nu, invände flickan.
— Det ska vi snart ta reda på, svarade fadern och skrev genast till kusinen.
Omgående inträffade en hjärtlig inbjudan från tanten och Hilly, och sedan vidtogos skyndsamt alla för-
