Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

74

hade en rodnad, som dock ej kunde vara skammens, efterträtt blekheten i det manliga ansiktet.

Med den fina instinkt, som utmärker alla ädla kvinnor, begrep Nadia, att Mikael Strogoff blott av några förfärliga, hemliga skäl hade tvingat sig till att icke strida med den orättfärdiga resanden. Det fordrades sannerligen en övermänsklig kraft att kunna smälta en sådan förödmjukelse.

Därför närmade hon sig honom och sade med mild stämma:

— Din hand, broder!

Och på samma gång avtorkade hennes fingrar med nästan moderlig ömhet en tår, som sipprade fram ur hennes beskyddares öga.




TRETTONDE KAPITLET.
Plikten framför allt.

Nadia hade gissat, att något hemligt skäl ledde alla Mikael Strogoffs handlingar. Hon förstod, att han av någon förfärlig orsak ej tillhörde sig själv, och att han för pliktens skull hade avstått från rättigheten att bestraffa den främmande resandens dödliga förolämpning.

Men hon begärde ingen förklaring av Mikael Strogoff. Den finkänsliga unga flickan ville låta honom behålla sin hemlighet för sig själv, ända till dess han fann för gott att frivilligt uppenbara den. I stället visade hon honom en ännu mera systerlig ömhet än förut.

Emedan postmästaren icke kunde lämna några utvilade hästar förrän på morgonen, måste våra resande stanna över natten på skjutsstationen. Nadia gick till vila i en särskild kammare, men Mikael Strogoff lade sig icke: han kunde icke sova. På det ställe, där den brutala mannens piska träffat honom, tyckte han sig hava ett brännsår.