90
vända mina steg, och fann ett med träd bevuxet ställe, till hvilket jag närmade mig, När jag vandrat omkring detsamma, blef jag varse, att jag befann mig på en liten ö midt uti hafvet. Nu sade jag till mig sjelf: hvarje gång jag kommer undan en olycka, blir jag drabbad af en annan och ännu värre; — men, under det jag stod der och betänkte mitt olyckliga öde samt önskade mig döden, föllo mina ögon på ett fartyg, som hade ett antal menniskor om bord. Jag klättrade genast upp i ett träd, och si! fartyget kom till land, och från detsamma landstego tio Negerslafvar, som buro yxor. De gingo till midten af ön, der de uppgräfde jorden samt aftäckte och upplyfte en falldörr, hvarefter de återvände till fartyget och från detsamma förde bröd och mjöl och skiradt smör, honing och fårkött samt allt, som kunde erfordras till en menniskas föda. På detta sätt fortforo de att gå fram och tillbaka mellan fartyget och falldörren, alltjemt medförande förråder från det förra och nedstigande genom den sednare, tilldess der ingenting längre fanns qvar på fartyget. Derefter buro de ifrån fartyget kläder af den dyrbaraste beskaffenhet, och midt ibland den befann sig en gammal sheik, försvagad och nedtyngd af årens börda; men vid handen ledde han en ung man, som syutes gjuten i behagets form och var utrustad med en skönhet, så fullkomlig, att den kunde varit förtjent af att öfvergå till ett ordspråk. Han var som en frisk och smärt stam i skogen alla hjertan måste bli tjusade och förtrollade af hans skönhet. Hela sällskapet begaf sig till falldörren, steg ned derigenom, och försvann undan mina blickar.
De stadnade der nere vid pass två timmar eller längre. Efter denna tids förlopp kommo sheiken och slafvarne åter upp, men hade icke ynglingen med sig; de lade jorden på sitt ställe igen, stego om bord och hissade segel. En liten stund efteråt steg jag ned ifrån trädet och begaf mig till det ställe, der falldörren befanns. Jag röjde undan jorden, öppnade falldörren och varseblef en trätrappa, som jag gick utföres; när trappan var slut, kom jag in i ett vackert boningsrum, förseddt med dyrbara silkesmattor; i detta rum befann sig ynglingen, sittande på en kudde, med välluktande blommor och frukter stående framför sig. Då han blef mig varse, bleknade han; men jag helsade honom och sade: ditt hjerta blifve icke förfäradt, o min herre; du har ingenting att befara, du mitt ögas förtjusning; jag är en man och son af en konung, likasom du sjelf; ödet har sändt mig till dig, på det jag måtte kunna göra dig glädje i din enslighet. När ynglingen hörde mig tilltala sig på detta sätt, och han blifvit öf-
