94
det, som vi för hvarje dag skola hafva! — Sheiken stod upp, gick in i ett rum och kom tillbaka derifrån, på sitt hufvud bärande tio öfvertäckta brickor. Han ställde brickorna på golfvet, påtände tio ljus, satte ett ljus på hvardera brickan och borttog betäckningen; nu såg jag, att brickorna voro fyllda med aska, blandad med stött kol. Ynglingarne veko upp sina ärmar öfver armbågen och svärtade sig i ansigtet, slogo sig på kinderna och utropade: vi hade allting godt; men vår näsvisa nyfikenhet medgaf oss icke att behålla detta tillstånd. Så fortforo de ända till morgonen, då sheiken kom med varmt vatten, och de tvådde sina ansigten samt påtogo andra kläder.
Vid åsynen af allt detta stod mitt förstånd stilla; min nyfikenhet blef så retad, att jag glömde mina egna olyckor och frågade dem om orsaken till deras sällsamma beteende. De gåfvo mig allvarsamma blickar och sade: unge man, gör inga frågor om det, som icke kommer dig vid, utan var tyst, ty att vara tyst gifver trygghet mot villfarelse och misstag. — Jag qvarstadnade hos dem en hel månad, under hvilken tid de hvarje natt betedde sig på samma sätt; men till slut sade jag till dem: jag besvär eder vid Allah att befria mig från denna börda och underrätta mig om orsaken, hvarföre ni gören på detta sätt, samt hvarföre ni utropen: vi hade allting godt; men vår näsvisa nyfikenhet medgaf oss icke att behålla detta tillstånd! Om ni ej underrätten mig derom, skall jag skiljas ifrån er och gå härifrån, ty ordspråket säger: hvad ögat ej ser, deröfver sörjer icke hjertat. — När de hörde dessa ord, svarade de: allt detta hafva vi hållit hemligt för dig blott för ditt eget bästa skull, på det du icke skulle bli lika med oss, och på det icke samma olycka, som drabbat oss, likaledes måtte drabba dig. Jag sade icke desto mindre: ni måsten nödvändigt upplysa mig om denna sak. — Vi gifva dig ett godt råd, — svarade ynglingarne; — lyssna du dertill och fråga oss icke om huru det förhåller sig med oss! I annan händelse skall äfven du bli blind på ena ögat, likasom vi. — Jag framhärdade ändock vid min föresats, och nu sade de: yngling, om detta vederfares dig, så vet, att du skall bli förvisad från umgänget med oss! — Nu stodo de alla upp, togo en vädur, slagtade och flådde honom samt yttrade till mig: tag denna knif med dig och veckla dig in i vädurens hud; vi skola sy densamma ihop omkring dig och gå härifrån. Då kommer till dig en fogel, kallad Rokh, som griper dig med sina klor, flyger bort med dig och släpper ned dig på ett berg; sprätta då
