98
blef någon stund i detta tillstånd. När jag ändtligen kommit till sans igen, tog jag mod till mig och gick vidare framåt. Golfvet var beströdt med saffran, och rummet upplystes af gyllene lampor och ljus, från hvilka muskus och ambra dofade; två stora rökelsekar, fyllda med aloëträd och ambra samt ett rökverk, blandadt med honing, spridde vällukt öfver hela rummet. Jag såg likaledes en svart häst, kolsvart som den svartaste natt, stående vid en krubba af hvit kristall, fylld med rensadt sesamum, hvarjemte en annan krubba, som liknade den förra, innehöll rosenvatten, slaget på muskus; hästen var sadlad och betslad, och hans sadel var af rödt guld. Utom mig af förundran, tänkte jag för mig sjelf: denna häst måste vara den yppersta af sitt slag, — och förförd af djefvulen ledde jag ut honom och satte mig upp i sadeln. Hästen rörde sig icke från stället. Då sparkade jag till honom med min häl; men han rörde sig ändock icke, förrän jag tagit ett spö och slagit till honom dermed. Knappt hade han känt slaget, förrän han gaf ifrån sig ett läte, som liknade åskans dån, bredde ut ett par stora vingar, flög upp med mig till en svindlande höjd genom luften och slutligen sänkte sig på taket af ett annat palats, der han kastade mig ifrån sin rygg och, medan jag satt der, våldsamt slog mig i ansigtet med sin svans, ryckte ut mitt venstra öga och flög derifrån.
I denna belägenhet steg jag ned ifrån taket och träffade der nedanföre de enögda ynglingarne, hvilka jag förut omtalat. Så snart de blifvit mig varse, utropade de: vi helsa dig icke välkommen! — Upptagen mig uti er krets! — sade jag; men de svarade: vid Allah, du får icke vistas ibland oss. Jag blef sålunda nödsakad till att skiljas ifrån dem med sörjande hjerta och tåradt öga; och, emedan Gud beslutit, att jag skulle lyckligt anlända hit, kom jag till Baghdad, efter det jag rakat mitt skägg och gjort mig till tiggare.
Fortsättning af Berättelsen om de Tre Systrarna i Baghdad.
Husets värdinna vände sig nu till khalifen, Djafar och Mesrur samt yttrade till dem: låten mig nu höra hvad ni hafven att förtälja! Djafar närmade sig då till henne och berättade detsamma, som han berättat portvakterskan, då han och hans följeslagare begärde att få inträde i huset; och när hon hört det, gaf hon dem alla fria. De begåfvo sig följaktligen bort, och när de kommit ut på gatan, frågade khalifen tiggarne, hvart de
