102
prydd med perlor och juveler. Först och främst föllo dock mina ögon på ett glänsande ljusskimmer, och när jag kom närmare till det ställe, hvarifrån detta ljus utgick, fann jag en glittrande diamant, stor som ett strutsägg, hvilken låg på en liten stol och spridde omkring sig ett sken, liknande det af ett vaxljus. Soffan var klädd med sidentyger af flerfaldiga slag och sådan dyrbarhet, att de skulle väckt förvåning hos hvem som helst; jag betraktade dem med förundran. I detta rum såg jag likaledes några brinnande ljus och betänkte, att här måste hafva funnits någon lefvande varelse, som kunnat tända dem. Härifrån begaf jag mig till en annan del af palatset och fortsatte min vandring genom alla rummen, glömmande mig sjelf för min förundran öfver alla dessa besynnerliga omständigheter samt fördjupad i tankar öfver allt det, som jag sett. När det började mörkna, ämnade jag begifva mig derifrån, men kunde icke hitta utgången, utan vände om till det rum, der de brinnande ljusen stodo, lade mig der på soffan, höljde öfver mig ett täcke, upprepade några ord ur Koràn och försökte sofva, men var icke i stånd dertill. Jag kastade mig utan att få någon ro; men vid midnattstiden hörde jag en mild och melodisk röst läsa i Koràn. Detta förmådde mig att stiga upp; jag såg mig omkring och blef varse en öppen dörr, hvarigenom jag kom in i ett bönerum, upplyst af brinnande lampor och med en på golfvet utbredd bönematta, på hvilken en ung man med vackert utseende satt och förrättade sin andakt. Förvånad öfver att han undkommit det öde, som drabbat stadens öfriga invånare, helsade jag honom, då han upplyfte sina ögon och helsade mig tillbaka. Derefter yttrade jag till honom: jag besvär dig vid sanningen af det, som du läser i Guds Bok, att du måtte besvara den fråga, som jag ämnar ställa till dig! — hvarpå han log och svarade: gör du först mig bekant med anledningen dertill, att du inträdt i detta palats, så skall jag sedan besvara din fråga! Jag berättade honom följaktligen mina händelser och begärde att af honom få veta, huru det förhöll sig med staden. — Vänta ett ögonblick! — sade han, lade ihop den heliga boken, stoppade den i en påse af siden och tog derpå plats vid min sida. När jag nu betraktade honom närmare, syntes hans anlete likt fullmånen, och hela hans personlighet var så angenäm och behaglig, att en enda blick på honom aflockade mig tusende suckar och tände en låga i mitt bröst. Jag upprepade min begäran, att han måtte gifva mig närmare underrättelser om staden, och efter det han svarat: jag hör och lyder, — talade han som följer:
