Vet, att denna stad tillhörde min fader, hans ätt och hans undersåter; han är den konungen, som du sett förvandlad till sten; och den drottningen, som du sett, hon är min moder. De voro alla Magier och dyrkade elden i stället för den Allsmägtige Konungen, och de svuro vid ljuset och elden, vid skuggan och värmen samt vid solens rullande klot. Min fader hade ingen son, förrän han på sin ålderdom blef välsignad med mig, som af honom uppfostrades, tilldess jag uppnått manlig ålder. Men till lycka för mig fanns det i vår slägt ett ålderstiget fruntimmer, som var rättroende och i sitt hjerta trodde på Gud och hans Apostel, ehuru hon lämpade sig efter de öfriga i yttre måtto. Min fader satte förtroende till henne med anledning af den trofasthet och blygsamhet, hon alltid ådagalagt, och omfattade henne med stor ynnest, men var fast öfvertygad om att hon hade samma trosbekännelse som han. När jag hunnit ifrån barnaåren, anförtrodde han mig derföre åt hennes omvårdnad, sägande: tag honom och uppfostra honom, undervisa honom i vår trosbekännelses föreskrifter och drag försorg om honom på bästa sätt! Hon öfvertog också vården om mig, men undervisade mig uti Islams tro, lärde mig lagarna för renandet och de gudomliga stadgarna om tvagningen tillika med böneformulärerna samt lät mig derefter inprägla hela Koràn i mitt minne. Hon anbefallde mig att hålla min tro hemlig för min fader, emedan denne i annat fall skulle döda mig, och jag lydde hennes råd; men icke långt derefter afled min ålderstigna uppfostrarinna. Invånarne i staden hade imellertid rågat måttet af sin ogudaktighet, sitt öfvermod och sitt förakt för sanningen, och medan de befunno sig i detta tillstånd, hörde de en utropare med en röst, som liknade åskans dån samt spordes både nära och fjerran, en dag förkunna följande: Invånare i denna stad, afstån från att dyrka elden och omvänder eder till tron på den Allsmägtige! — Allt folket blef betaget af skräck, samlade sig omkring min fader, stadens konung, och sade till honom: hvad betyder den fruktansvärda röst, som försatt oss i häpnad med sitt förfärande ljud? Han svarade dem: låten icke skräma eder af rösten och låten densamma icke förleda er ifrån er tro! Deras hjertan lyssnade villigt till hans ord, och de framhärdade i sin dyrkan af elden samt förblefvo förstockade i sin gudlöshet, tilldess ytterligare ett år gått förbi sedan den tid, då de första gången hörde rösten. Denna hördes nu för andra gången, och under det nästföljande året för den tredje; ännu framhärdade dock folket på sina onda vägar, tilldess det i högsta måtto ådragit sig Himme-
