110
Du gör mig utom mig af kärlek, men förblifver sjelf lugn. För din skull kunna mina ögonlock icke sluta sig till hvila; men sjelf sofver du lugnt.
Din boning är mellan mitt hjerta och mina ögon, och mitt hjerta vill icke öfvergifva dig, icke heller kan jag för tårar dölja min kärlek.
Du gjorde ett förbund med mig, att du skulle förblifva trogen; men när du kommit i besittning af mitt hjerta, bedrog du mig.
Vill du ej hafva medlidande med min kärlek till dig och med mina suckar? Har du sjelf varit tryggad för alla olyckor?
Jag besvär dig vid Allah, att, om jag dör, du på min grafvård måtte rista: här hvilar en kärlekens slaf.
Då skall måhända någon sörjande, som erfarit samma kärlekseld, gå förbi älskarinnans graf och yttra sitt medlidande med henne.
Men när han hörde dessa verser och såg mina tårar, blef han ännu mer uppretad och svarade med följande ord:
Jag förskjuter icke mitt hjertas älskade af leda vid henne; hennes egen brottslighet är skulden till hennes straff.
Hon önskade, att en annan skulle dela hennes kärlek med mig; men mitt hjertas tro vet icke af något delande mellan flera.
Jag fortfor att gråta och att försöka väcka hans medlidande samt tänkte för mig sjelf: jag vill ödmjuka mig inför honom och tilltala honom med blida ord, på det han åtminstone icke måtte döda mig, om han än tager allt hvad jag eger; — men han ropade till slafven: klyf henne i två delar, ty hon har icke längre något värde för oss! — Slafven nalkades till mig, och nu ansåg jag mig öfvertygad om att jag skulle dö samt anbefallde mig åt Gud; men plötsligen inrusade den gamla qvinnan, störtade till min gemåls fötter, kysste dem och utropade: o min son, vid den omsorg, hvarmed jag värdat dig i din barndom, besvär jag dig att förlåta henne, ty hon har icke begått någonting, som förtjenar sådant straff! Du är ung, och jag fruktar för följderna af de förbannelser, hon kan uttala öfver dig. Efter det hon sålunda tilltalat honom, grät hon och fortfor att anropa honom, tilldess han slutligen sade: jag förlåter henne; men på sin kropp skall hon bära sådana hogkomster af sitt fel, att de icke skola bli utplånade så länge hon lefver. Med dessa ord befallde han slafvarne att rycka af mig mina kläder, hvarefter han fattade en käpp, skuren af ett qvitten-träd, och slog mig dermed på min rygg och min barm, tilldess jag blef sanslös genom de våldsamma slagen och förtviflade om mitt lif. Derpå befallde han slafvarne att, så fort det blef mörkt, föra mig och den
