SJUTIONDEFJERDE TILL HUNDRADEÅTTONDE NATTEN.
Berättelsen om de Tre Äplena samt om Nur ed-Din och Shems ed-Din
En afton efter den ofvanberättade tilldragelsen sade khalifen Harun Er-Rashid till Djàfar, sin vezir: vi skola i natt göra en vandring omkring i staden och se till, huruledes de, som för närvarande hafva magten der, sköta sina embeten, och dem, emot hvilka grundade klagomål göras, skola vi afsätta. Djàfar svarade: jag hör och lyder! — Khalifen begaf sig å väg, åtföljd af honom och Mesrur; de vandrade igenom åtskilliga gator och gingo sedan igenom en gränd, der de varseblefvo en gammal man med ett nät och en korg på hufvudet samt en staf i handen; den gamle spatserade långsamt framåt och upprepade derunder följande verser:
Man säger till mig: du lyser bland menniskorna genom dina kunskaper lik månen, som upplyser natten.
Men jag svarar: tala icke till mig så, ty utan magt gagna kunskaperna till intet!
Om man ville sätta mig och mina kunskaper dertill samt alla mina papper och bläckhornet på köpet
För blott en enda dags uppehälle i pant, så skulle den panten aldrig bli gillad på domens dag.
Den fattige, hans tillstånd och hela hans lefnad, huru uppfyllda äro ej de af bekymmer!
Under sommaren har han svårt att förvärfva sin föda, och om vinten måste han (af brist på kläder) hålla sig till fyrfatet.
Hundarne följa honom hvart han går, och smädetungor derjemte; men han kan icke jaga dem ifrån sig.
Går han till rätta och visar, huru misshandlad han blifvit, så bekymrar sig domaren icke om hans sak.
Sådant är den fattiges lif, och tjenligaste stället för honom blir begrafningsplatsen.
När khalifen hört detta, yttrade han till Djàfar: gif akt på denna stackars man och öfverväg hans verser: de gifva tillkänna den nöd, hvari han
