120
Berättelsen om Nur ed-Din och hans Sen samt om Shems ed-Din och hans Dotter.
Vet, o de Rättroendes Beherrskare, att i Kairo regerade en rättvis och välgörande sultan, som hade en vis och margkunnig vezir, lika hemmastadd uti konsten att styra som i andra verldsliga angelägenheters handhafvande. Veziren var en ålderstigen man och hade två söner, lika tvänne månar; den äldre af dem hette Shems ed-Din och den yngre Nur ed-Din; men den sistnämnde öfverträffade den andra i skönhet och behagligt väsende. Det fanns på hans tid ingen skönare ung man, och ryktet om honom var utbreddt i de kringliggande länderna, så att många af deras invånare reste till hans hembygd endast för att få se honom. Nu hände sig, att deras fader dog, och sultanen sörjde honom, men vände sina blickar till hans söner, hvilka han omfattade med sin nåd. Han lät ikläda dem hedersklädningar och sade till dem: ni bägge ären er faders efterträdare i hans embete, — hvaröfver de högeligen fröjdade sig och kysste golfvet för hans fötter. De sörjde sin fader en hel månads tid och öfvertogo sedan vezir-embetet, hvars åligganden de besörjde hvar sin vecka; men så ofta sultanen begaf sig bort på någon resa, tog han en af dem med sig.
Nu hände det en afton, att sultanen föresatte sig att begynna en resa följande morgon. Det var den äldre vezirens ordning att följa med honom, och medan bägge bröderna samtalade med hvarandra den ifrågavarande aftonen, sade den äldre: o min broder, det är min önskan, att vi begge skola ingå äktenskap på samma dag. — Gör som du önskar, min broder, — svarade den yngre; — jag skall ingenting hafva emot det, som du säger och gör. De kommo sålunda öfverens derom. Derefter sade den äldre till sin broder: om Gud så besluter, att vi skola vinna tvenne jungfrurs kärlek och fullborda vårt äktenskap på samma afton, och om de föda barn på samma dag, samt om Gud vill, att din hustru skall föda en son och min hustru en dotter, så skola vi gifta dem med hvarandra, eftersom de äro syskonbarn. — Och hvad ämnar du begära af min son såsom brudgåfva åt din dotter? — frågade Nur ed-Din. Han svarade: jag ämnar af din son såsom brudskänk åt min dotter begära tretusen guldstycken och tre trädgårdar och tre landtgods; men om ynglingen ingår någon annan öfverenskommelse än denna, så skall det icke vara giltigt. Men när Nur ed-Din hörde detta förslag, utropade han: hvad är detta för en brudgåfva du ämnar fordra af min son? Kommer du icke ihog, att
