vi äro tvenne bröder, och att vi begge äro vezirer samt lika till värdighet? Det skulle vara din skyldighet att erbjuda din dotter åt min son såsom en fri gåfva, utan någon brudskänk, ty du vet, att mannen är förmer än qvinnan, och mitt barn är af manligt kön; genom honom skall vårt minne bli bibehållet, men icke genom din dotter. — Hvad var det du sade om min dotter? — frågade brodern. — Jag sade, att genom henne skall minnet af oss icke bli bibehållet bland de ädla, — svarade Nur ed-Din. Men, tillade han, du vill handla med mig alldeles som han, hvilken sade: om det är din afsigt att skrämma bort en kund, så begär dryg betalning af honom. — Jag ser, — svarade Shems ed-Din, — att du sväfvar i villfarelse, då du anser din son mer aktningsvärd än min dotter; du har utan tvifvel klen omdömesförmåga och saknar bildning, eftersom du åberopar din delaktighet i vezir-embetet, fastän jag beviljade dig delaktigheten deri endast af medlidande med dig och på det du måtte vara mig till biträde. Men du må gerna säga hvad du behagar; eftersom du talat på detta sätt, skall jag, vid Allah! icke låta din son få min dotter till hustru, om du än erbjuder mig hennes egen vigt uti guld. — Nur ed-Din råkade i raseri, då han hörde detta tal, och sade: jag vill icke gifva min son till man åt din dotter. — Jag skulle icke vilja mottaga honom till man åt henne, — återtog Shems ed-Din; — och om jag icke ämnade mig ut att resa, så skulle jag med dig förfara på ett sätt, som kunde lända till varnagel för andra; när jag kommer tillbaka, skall dock Gud göra hvad honom behagar. När Nur ed-Din hörde detta, blef han upptänd af vrede och utom sig af harm; men han lade dock band på sig. De begge bröderna tillbragte natten hvar för sig, och följande morgon begaf sig sultanen ut på sin resa, red tvärt öfver ön Er-Rodah och tog vägen åt Pyramiderna, ledsagad af veziren Shems ed-Din.
Nur ed-Din tillbragte natten i ett tillstånd af ytterlig förtrytelse; när morgonen kom, stod han upp, förrättade sin morgonbön, gick in i sitt rum och hemtade derifrån ett par små sadelpåsar, hvilka han fyllde med guld. Under det han tänkte på sin broders ord, på det förakt, som denne visat honom, och på det högmod, hvarmed han blifvit bemött af brodern, upprepade han följande verser:
Res! Du skall finna en vän i stället för den du lemnar. Och ansträng dig, ty genom mödor vinnes lifvets behag!
En man med förstånd och uppfostran vinner ingen ära, om han ständigt stadnar på ett ställe; derföre skall du öfvergifva din födelsebygd och resa.
