126
Derföre gåfvo de honom namnet Hasan, d. ä. den Sköne, och på sjunde dagen efter hans födelse anställdes förlustelser och högtidligheter, likasom skulle han varit sonen af en konung; men derefter begaf sig veziren af El-Basrah, åtföljd af Nur ed-Din, till sultanen. Han kysste jorden för dennes fötter, när han kommit inför hans ansigte, och Nur ed-Din, som hade en talande tunga, ett hjerta utan fruktan samt förstånd att skicka sig både i ord och gerning, upprepade inför sultanen följande rader af skalden:
Detta är han, hvars rättvisa sträcker sig till alla menniskor, han, som öfvervunnit och underkufvat alla länder.
Var tacksam för hans välgerningar, ty de äro icke blotta välgerningar, de äro juvelband kring halsen på hans folk!
Och kyss hans fingrar, ty de äro icke blotta fingrar, utan de äro nycklarne till Försynens håfvor!
Sultanen mottog dem bägge med vänskap, tackade Nur ed-Din för hans helsning och sade till veziren: hvem är den unge mannen? Veziren berättade nu allt hvad han visste om honom och tillade: detta är sonen af min broder. — Huru är det möjligt, — frågade sultanen, — att han kan vara en son af din broder, och vi hafva aldrig förut hört talas om honom? Veziren svarade: o herre och sultan, jag hade en broder, som var vezir uti landet Egypten, och som vid sin död lemnade efter sig två söner; den äldre efterträdde sin fader i hans embete och blef vezir, men denne, den yngre sonen, kom till mig; och jag svor, att jag icke skulle gifta min dotter med någon annan än honom, och när han kom gaf jag henne honom till hustru. Han är en ung man, och jag är nu gammal, min hörsel är försvagad, och min omdömesförmåga förminskad; det är derföre min önskan, att vår herre och sultan ville insätta honom i mitt embete, eftersom han är en son af min broder och gemål till min dotter samt sjelf en man, värdig att bli vezir, ty han eger både kunskaper och förstånd. Sultanen betraktade honom närmare, och Nur ed-Din fann behag för honom, så att han lyssnade till vezirens råd om Nur ed-Dins upphöjande till denna värdighet, hvilken han äfven erhöll. Sultanen befallde vidare, att man skulle gifva honom en präktig hedersklädning samt en bland de bästa mulåsnorna, hvilken han sjelf brukade rida; han anslog derjemte åt honom rika inkomster, och Nur ed-Din kysste sultanens hand samt begaf sig med sin svärfader till dennes hus, der de bägge
