Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
127

fröjdade sig och sade: sannerligen är icke detta barns födelse lyckosam! Följande dagen begaf sig Nur ed-Din åter till konungen och kysste jorden inför honom; men sultanen befallde honom att sätta sig på vezirens säte. Han åtlydde befallningen och sysselsatte sig med sitt embetes åligganden, undersökande folkets tvister och afdömande dem efter vezirers sed; och sultanen, som gaf noga akt på honom, förvånades öfver hans kunskaper, hans genomträngande förstånd och hans goda omdöme. Han gjorde sig fullkomligt bekant med hans egenskaper och älskade honom samt slösade öfver honom betygelser af sin ynnest, och när divanen skiljdes åt, begaf sig Nur ed-Din hem och berättade allt för sin svärfader, som med glädje hörde det.

Den gamla veziren vakade öfver Hasans uppfostran, ty Nur ed-Din var oupphörligt sysselsatt med sina embetspligter, så att han ofta icke kunde komma ifrån sultanen hvarken dag eller natt; men konungen påökade hans lön och hans inkomster, så att han blef en rik man, rådde om skepp, som gjorde resor med handelsvaror och annat, egde talrika egendomar samt anlade bevattningsmaschiner och trädgårdar. Så lefde han, tilldess hans son Hasan var fyra år gammal, då den gamla veziren, hans svärfader, afled, och han med stor högtidlighet lät anförtro den gamles stoft åt jordens sköte. Derefter vände han sin uppmärksamhet till sin sons uppfostran, och när barnet hunnit till passande ålder anskaffade han åt detsamma en lärare, som hemma skulle undervisa och uppfostra gossen, hvilket läraren äfven efterkom, så att Hasan blef hemmastadd i många nyttiga kunskaper, efter det han tillbragt några år med inlärandet af Koràn. Under tiden tillvexte Hasan äfven i kroppslig skönhet och behaglighet. Läraren fortfor att undervisa honom under faderns ögon, och från den tid, då han uppnått ynglingaåren, kom han aldrig utom vezirens palats, tilldess hans fader en dag klädde honom i hans dyrbaraste kläder, satte honom upp på en af sina yppersta mulåsnor, ledsagade honom till sultanen och förde honom in till denne. När konungen såg Hasan Bedr ed-Din, veziren Nur ed-Dins son, föll han i förundran öfver ynglingens skönhet, och under det han följde med sin fader till konungen samt för första gången visade sig för folket, blef detta likaledes förvånadt öfver hans ovanliga behågfullhet och hans personliga företräden. Sultanen behöfde icke mer än se honom för att älska honom; han slösade bevis af sin ynnest öfver ynglingen och sade till hans fader: o vezir, du måste låta