128
honom åtfölja dig hvarje dag. Veziren svarade: jag hör och lyder, — samt återvände med sin son till sitt hem; och han fortfor att hvarje dag taga honom med sig till sultanen, tilldess ynglingen uppnått femton års ålder.
Kort derefter blef hans fader, veziren Nur ed-Din, illa sjuk och kallade sonen inför sig och talade till honom: o, min son, vet, att denna verld är en förgänglig vistelseort, hvaremot uti den verld, som härefter kommer, vi hafva att vänta oss eviga boningar. Jag önskar meddela dig några goda råd; måtte du fatta hvad jag kommer att säga dig, och böja ditt hjerta derefter! — Nu började han meddela sonen föreskrifter om sättet att uppföra sig uti samlifvet med menniskor, och huru han som bäst skulle vårda sina egna angelägenheter; och när han så talat, kom han ihog sin broder, sin fädernestad och sitt fädernesland samt fällde tårar vid tanken på sin skilsmessa från dem, som han älskade. Hans tårar runno, och han sade: o, min son, gif akt på mina ord! Jag har en broder i Kairo; men jag har öfvergifvit honom och rest ifrån honom emot hans vilja. — Han tog nu ett stycke papper och upptecknade derpå allt det, som vederfarits honom, från det första till det sista, tillika med den dagen, då han ingick sitt äktenskap med vezirens dotter, och den, då han anlände till El-Basrah och hade sitt första samtal med veziren. Han tillade sedan några ytterligare förmaningar och sade till sin son: förvara detta noga! Detta af mig skrifna papper innehåller en uppgift om ditt ursprung och din ättledning; i händelse någon olycka skulle träffa dig, så begif dig till Kairo och uppsök din farbroder, helsa honom och meddela honom, att jag dött i ett främmande land, på det ifrigaste önskande att ännu en gång få se honom! Hasan Bedr ed-Din tog papperet, vek det tillhopa, svepte det i ett stycke vaxadt lärft och insydde det mellan fodret samt tyget i sin mössa, men grät öfver sin fader, att denne skulle bli tagen ifrån honom i hans ungdom.
Nur ed-Din sade nu till sin son: jag anbefaller dig att icke ingå förtrolighet med någon; den, som vill lefva i trygghet, måste hålla sig för sig sjelf. Af Gud ingifven var den skalden, som sade:
Det finnes på din tid ingen, vid hvars vänskap du kan trygga dig; det finnes ingen vän, som förblir trogen, når lyckan visar sig förrädisk.
Lef derföre för dig sjelf och förlita dig icke på någon menniska! Med dessa ord har jag gifvit dig ett godt och för, alla händelser tillräckligt råd.
