— med dessa ord framtog han en penningpung och uppräknade derur tusen guldstycken, hvilka han lemnade åt Hasan, vezirens son, tilläggande: skrif mig ett quitto och förse det med ditt signet! Hasan tog ett papper och skref derpå: ”den, som skrifvit detta, Hasan Bedr ed-Din, son af veziren Nur ed-Din, har till Juden Den och Den försålt hela laddningen på hvart och ett af hans faders skepp, som hemkommit från sin resa, mot ett tusende guldstycken, och har mottagit betalningen på förhand.” Efter det han tagit en afskrift häraf, gick Juden sin väg med papperet; och Hasan grät, när han tänkte på sitt fordna anseende och sin fordna lycka. Ändtligen utbredde sig mörkret omkring honom, och sömnen blef honom öfvermägtig, och han qvarstadnade sofvande på sin faders graf, ända tilldess månen gick upp, då hans hufvud halkade ned ifrån grafven, och han blef liggande på ryggen med ansigtet upplyst af månens strålar.
Begrafningsplatsen var bebodd af rättroende andar, och en qvinnlig ande, som kom fram, blef varse den sofvande Hasans ansigte, förvånades öfver hans skönhet och älskvärdhet samt utropade: prisad vare Allahs fullkomlighet! Denna yngling har icke sin like, om icke bland jungfrurna i paradiset! — Hon höjde sig derefter i luften för att sväfva der som vanligt och varseblef en annan ande (en Ifrit) på hans flygt. Hon helsade honom, och han besvarade hennes helsning, och hon sade till honom: hvarifrån kommer du? Han svarade: från Kairo, — och hon sade till honom: vill du följa med mig och betrakta den sköna yngling, som ligger sofvande på begrafningsplatsen! Han svarade: ja! De följdes åt, och när de sänkt sig ned på begrafningsplatsen, sade hon till honom: har du under hela din lifstid sett någon menniska så skön som denne? — Och anden betraktade honom och utropade: lofvad vare Han, med hvilken ingen kan jemföras! Men min syster, — tillade han, — om du önskar, skall jag berätta hvad jag å min sida sett. — Berätta! — svarade hon, — och han fortfor: jag har sett uti landet Egypten en mensklig varelse, som liknar denna yngling, och den, som liknar honom, är dotter af veziren der. Konungen hade hört talas om henne och begärt henne till äkta af hennes fader veziren; men han svarade: o, vår herre och sultan, antag min undskyllan och haf medlidande med min sorg! Du vet, att min broder Nur ed-Din reste bort ifrån oss, och vi veta icke, hvar han uppehåller sig; du vet, att han med mig delade vezir-embetet, och orsaken till hans aflägsnande var den, att vi hade ett samtal med hvarandra om äktenskap, hvar-
