134
sångerskorna förvånades, och allt folket föll i förundran öfver hans skönhet och frikostighet. På detta sätt fortfor han ända fram till vezirens hus, der slafvarne drefvo undan folket och hindrade det från att inträda; men sångerskorna och de andra qvinnorna sade: vid Allah, vi skola icke gå här in, så framt icke denna yngling får träda in tillika med oss, ty han har mot oss visat mycken välvilja, och bruden skall icke föras fram, med mindre han är tillstädes; — och derefter gingo de in uti högtidssalen samt läto honom taga plats der, den puckelryggiga brudgummen till trots. Emirernas och vezirernas och hofmännens alla fruntimmer stodo ordnade i tvänne rader, och alla höllo ett stort brinnande vaxljus samt hade sina slöjor igendragna för nedra delen af ansigtet; så stodo de på högra och venstra sidan i tvenne rader ifrån brudens säte fram till den dörr, hvarifrån bruden skulle ledas ut. Och när fruntimren sågo Hasan Bedr ed-Din i all hans skönhet och behaglighet, huru hans anlete sken såsom månen, böjdes allas deras hjertan till honom, och sångerskorna sade till alla de närvarande: veten, att denna förtjusande yngling icke skänkt oss någonting mindre än rödt guld; tjenen honom derföre, så som det honom anstår, och lyden honom i allt hvad han kommer att säga! Qvinnorna samlade sig omkring honom för att beskåda hans behag; de voro utom sig af förundran öfver hans skönhet, och hvar och en af dem önskade sig ett rum i hans hjerta för ett år, en månad eller en timma; de drogo slöjorna bort ifrån sina ansigten, deras hjertan klappade oroligt, och de sade: lycklig den, hvilken denna yngling tillhör, och den, öfver hvilken han är herre! Men derefter önskade de ondt öfver den puckelryggiga stalldrängen och den, som var orsaken dertill, att den älskliga mön skulle få honom till man; för hvarje gång de nedkallade välsignelser öfver Hasan Bedr ed-Din, nedkallade de olyckor öfver den puckelryggige.
Nu började sångerskorna slå sina tamburiner, och brudtärnorna nalkades, omgifvande vezirens dotter. De hade öfvergjutit henne med vällukter och doftande oljor, hade prydt hennes hår och hals med dyrbarheter af flerfaldiga slag samt iklädt henne en drägt, i rikedom täflande med den, som fordom bars af Persiens konungar. Till denna drägt hörde en vid öfverklädning, som bars utanpå de öfriga kläderna och var stickad med broderier i guld, föreställande vilda djur och foglar; omkring hennes hals lindade sig ett perlband, värdt tusenden och bestående af juveler, sådana hvarken en konung af Jemen eller en Romersk kejsare någonsin egt dem;
