när man såg, att ynglingen gick in till kocken, drogo sig alla med rädsla tillbaka.
När kocken fick ögonen på Hasan Bedr ed-Din och varseblef hans skönhet och hans behagfulla väsende, blef hans hjerta intaget af välvilja för honom, och han frågade: hvarifrån kommer du, unge man? Tala om för mig, huru det förhåller sig med dig, ty du har för mig blifvit dyrbarare än min egen själ! Nu berättade Hasan allt, som tilldragit sig med honom från början till slut, och kocken sade till honom: o min herre Bedr ed-Din vet, att detta är en underbar tilldragelse, en händelse af utomordentlig art; men, o min son, håll alltsammans hemligt, tilldess Gud gör en ända på dina bekymmer, och stadna här hos mig; jag eger ingen son och skall derföre upptaga dig i sons ställe. Bedr ed-Din svarade: det vare som du önskar, o farbroder! Kocken begaf sig genast ut i staden och köpte åt Bedr ed-Din dyrbara kläder, hvilka han iklädde honom; derefter begaf han sig till Kadi och förklarade, huruledes han upptagit Hasan till sin son, så att denne i hela staden Damaskh blef känd såsom kockens son. Han satt med sin nya fader uti dennes bod, der han sålde och tog emot betalning, och på detta sätt fortfor han en lång tid.
Vi återvända nu till Sitt el-Hosn. — När dagen grydde, och hon icke längre fann Hasan Bedr ed-Din vid sin sida, väntade hon på honom en stund i den förmodan, att han snart skulle komma tillbaka. Kort derefter inträdde hennes fader, djupt bedröfvad öfver sultanens befallning och tvångsmålet att hafva nödgats gifta sin dotter med en af konungens tjenare, den puckelryggiga stalldrängen; och han sade vid sig sjelf: jag skall döda henne, så framt hon tillåtit den uslingen att taga sig några friheter med henne. Med dessa tankar närmade han sig till brudgemaket, stadnade vid dörren och ropade: Sitt el-Hosn! Hon svarade: ja, min herre! — och trädde fram till honom med vacklande steg, — det var af glädje, — samt kysste marken inför hans fötter; hennes anlete strålade af fröjd öfver hennes förening med den sköna ynglingen. När hennes fader såg henne i detta tillstånd, utropade han: o du lågsinnade varelse, kan du vara belåten med stalldrängen! Men Sitt el-Hosn log vid faderns tilltal och svarade: vid Allah, det är tillräckligt, att du drifvit ditt spel, och att folket fått skratta åt mig, samt att du gjort mig jemngod med stalldrängen, som i min tanke icke är värd mera än det jag skär bort, när jag putsar naglarna på mina fingrar; hvad åter min gemål beträffar, — ja, vid Allah,
