Han beredde genast allting för resan, medtog allt, som erfordrades till densamma, tillika med sin dotter och hennes son Adjib, fortsatte färden den första dagen, den andra och den tredje samt ytterligare flera dagar, tills han anlände till staden Damask och kom i sigte af denna stad med dess af skalderna beprisade träd och strömmar. Han stadnade på den öppna plats, som kallas Mejdàn-el-Hasba, lät der slå upp sina tält och sade till sina tjenare: här skola vi hvila ut i tvenne dagar. Tjenarne begåfvo sig in i staden, dit hvar och en hade sitt ärende; den ena ville sälja, den andra köpa, den tredje gå i badet och den fjerde besöka Umiadernas Moské, som icke har sin like i verlden. Adjib begaf sig äfven in i staden, åtföljd af sin eunuch, för att roa sig med att bese densamma; och eunuchen gick bakom Adjib samt hade i handen en piska, med hvilken han kunnat ihjälslå en kamel. Och när folket i Damask såg Adjib, hans yppiga vext och hans fulländade skönhet, samt varseblef, hunuledes han var utrustad med beundransvärda behag samt en godhet och vänlighet, mer mild än zephiren, mer härlig än renaste vatten för den törstige och mer ljuflig än helsan för den sjuke, samlade man sig omkring honom och följde honom hoptals; några satte sig ned på gatorna och väntade, tilldess han skulle komma förbi. Så skedde det, intilldess slafven i enlighet med ödets beslut stadnade utanför Adjibs faders, Hasan Bedr ed-Dins bod, som fordom tillhört kocken, hvilken i Kadis och vittnens närvaro erkänt Hasan för sin adopterade son; men kocken var nu död och hade lemnat Hasan all sin egendom, tillika med boden.
När slafven stadnade der denna dag, blef Hasan Bedr ed-Din varse sin son och förtjust i honom vid åsynen af hans utmärkta skönhet; faderskänslan närmade honom sjelf ovetande hans själ till gossen, och hans hjerta längtade efter denne. Han hade just vid detta tillfälle fått färdig en rätt af granatäplen med socker; den af naturen sjelf väckta kärleken yttrade sig så starkt hos honom, att han i sin förtjusning ropade Adjib till sig och sade: o min herre, o du, som fjettrat mitt hjerta och min själ, till hvilken alla mina känslor draga mig med hemlighetsfull magt, vill du icke stiga hit in till mig och uppfriska mitt hjerta samt spisa af det, som jag kan bjuda dig! Under det han så talade, strömmade hans ögon af ofrivilliga tårar, och han tänkte på sitt förflutna lif och på sitt tillstånd i detta ögonblick. När Adjib hörde sin faders ord, drogs hans hjerta lika-
