146
ledes till honom af en hemlighetsfull magt, och han kastade em blick på eunuchen samt yttrade: sannerligen känner jag icke mitt hjerta draget till denna man; det ser ut som skulle han hafva förlorat en son. Kom derföre in med mig, på det vi måtte förskaffa honom någon tillfredsställelse och begagna oss af hans gästfrihet; kanske skall, om vi det göra, Gud bistå mig i uppsökandet af min egen fader. Men eunuchen svarade: vid Allah, min unga husbonde, sådant är icke passande! Huru skulle vi, som tillhöra vezirens hus, kunna sätta oss till bords hos en kock och i hans bod? Åtminstone måste jag söka att få bort folket, som samlat sig, så att de icke måtte se dig; i annat fall blir det dig omöjligt att inträda i boden. — När Bedr ed-Din hörde eunuchens svar, blef han förvånad, betraktade honom, nedan tårarne runno utför hans kinder, och sade: sannerligen, mitt hjerta älskar honom! — Sådana ord gitta vi ej längre höra, — sade eunuchen och uppmanade ynglingen att icke gå in i boden; men Adjibs fader fäste nu sina blickar på eunuchen och sade: mägtige herre, hvarföre vill du icke fröjda mitt hjerta och stiga in till mig? Du liknar visserligen det svarta stoftet; men ditt hjerta är hvitt. Du har också blifvit omtalad i de mest lofprisande ordalag! — Eunuchen kunde icke afhålla sig från att skratta och sade: hvad menar du? Tala och var kort: och Bedr ed-Din upprepade följande rader:
Om icke hans fullkomligheter, hans beundransvärda trofasthet funnits, skulle han icke hafva blifvit ansedd i konungars hof.
Hvilken förträfflig vaktare af harem är icke han! Och för sin skönhets skull tjenas han till och med af himmelens änglar!
Detta tilltal behagade eunuchen så mycket, att han fattade Adjibs hand och förde in honom i kockens bod, der Bedr ed-Din lade upp ett fat granatäplemos, tillredt med mandel och socker, af hvilket Adjib och eunuchen åto, medan Bedr ed-Din sade till dem: er närvaro fröjdar mitt hjerta; äten, och måtte det väl bekomma er! Adjib sade nu till sin fader, sitt ned och spisa med oss; måhända skall Gud förena oss med den, efter hvilken vår längtan står! Då frågade Bedr ed-Din: o, min son, har du i dina unga år haft sorg och blifvit skild från dem, hvilka du älskar? — Ja, o farbroder, — svarade Adjib; — mitt hjerta är krossadt genom förlusten af dem, som äro mig dyrbara. Den vän, som försvunnit ifrån mig, är min fader; men jag och min morfader hafva kommit från främmande land för
