rättade henne derom, att han var hennes gemåls broder, meddelade henne allt, som skett, och invigde henne i alla enskildheter af det, som tilldragit sig. Han berättade henne, att hennes son Hasan Bedr ed-Din hade tillbragt en hel natt hos hans dotter, men försvunnit på morgonen, och att hans dotter födt honom en son, hvilken han fört med sig. När hon hörde underrättelserna från sonen, och att han måhända ännu vore vid lif, och när hon såg sin gemåls broder, föll hon till hans fötter och kysste dem samt tilltalade honom med följande verser:
Af Gud är den ingifven, som underrättar mig om deras annalkande, ty den, som det gör, har medfört den för mitt hjerta ljufvaste bland nyheter.
Om han ville vara nöjd med det, som är utnött, skulle jag till budbärarlön gifva honom ett hjerta, slitet i stycken genom afskedets smärta.
Nu skickade veziren efter Adjib, och när han kom, stod hans farmoder upp honom till mötes, omfamnade honom och grät; men Shems ed-Din sade till henne: nu är det icke tid till att gråta, utan fastmer tid att bereda dig till att åtfölja oss på vär hemresa till Egypten; måhända vill Gud föra oss tillsammans med din son, min brorson. Hon svarade: jag hör och lyder! Genast steg hon upp, samlade ihop all sin egendom och sina skatter, ropade sina slafvinnor och redde sig till resan. Veziren Shems ed-Din begaf sig derefter till sultanen i Basrah och tog afsked af honom, och konungen sände med honom skänker och dyrbarheter till sultanen i Egypten.
Veziren begaf sig utan dröjsmål å väg, åtföljd af sin broders gemål, och fortsatte färden, tills han anlände till staden Damask, der han stadnade, lät slå läger och sade till sina tjenare: vi skola stadna i Damask en vecka och der köpa skänker och dyrbarheter ät sultanen. Adjib åter sade till eunuchen: gosse, jag längtar efter något tidsfördrif; statt derföre upp och låt oss gå till torget i Damask och se till, hur det ser ut der och hvad som händt den der kocken, som bjöd oss på granatäplemos, och hvars hufvud vi slogo sönder med stenen, ehuru han behandlat oss med godhet; emot honom handlade vi ingalunda väl. Eunuchen svarade: jag hör och lyder! Adjib begaf sig tillika med honom bort ifrån tälten, ty blodets röst förmådde honom att besöka fadern, och de gingo in i staden samt fortsatte vägen till kockens bod, der de funno honom stående. Det var nära till tiden för aftonböhen, och han hade händelsevis äfven nu lagat en rätt af granatäplen; men när de kommo närmare intill honom, trängtade Adjibs
