152
inne och spisade granatäplemos, tilldess vi blefvo mätta, och derefter gaf kocken oss sherbet med is och socker att dricka. Vezirens vrede mot eunuchen stegrades ännu mer, och han gjorde honom nya frågor; men slafven fortfor att neka. Då sade veziren: om det är sanning, som du talar, så sätt dig ned och ät, medan vi se derpå! Eunuchen satte sig och försökte äta, men förmådde icke; han lade ifrån sig den bit, som han försökt föra till munnen, och sade: o min beherrskare, jag är ännu mätt sedan i går. Deraf insåg veziren, att han varit inne i kockens bod, och befallde slafvinnorna att kasta omkull honom på marken; befallningen åtlyddes, och slafven fick en dugtig bastonad, så att han ropade om förskoning, men icke desto mindre upprepade: jag är ännu mätt sedan i går. Veziren lät slafvinnorna upphöra med bastonaden och sade till honom: säg nu sanningen! Nu ändtligen sade eunuchen: vet, att vi gingo in i kockens bod, under det han kokade granatäplemos; han lade upp något deraf för oss, och vid Allah! aldrig i min lefnad har jag ätit någonting så läckert, likasom jag aldrig sett någonting så afskyvärdt som det, hvilket nu står framför mig. Bedr ed-Dins moder, hvars förtrytelse härigenom blef ytterligare stegrad, sade nu: du skall begifva dig till kocken och hemta oss ett fat af hans tillredning samt visa den för din herre, på det han måtte bestämma, hvilkendera af bägge är den bättre och läckrare. Gerna! — svarade eunuchen, åt hvilken man genast lemnade ett fat och ett halft guldstycke, hvarmed han begaf sig till kocken, hvilken han sålunda tilltalade: vi hafva uti vår herres tält slagit ett vad, som beträffar din kok-konst, ty äfven der har man tillagat granatäplemos; gif oss derföre af din tillredning för detta halfva guldstycke, men uppbjud hela din konst vid tillredningen, ty för din skull har jag måst underkasta mig en pinsam bastonad. Bedr ed-Din log och svarade: vid Allah, det finnes ingen, som kan på rätta sättet tillreda denna rätt annat än jag och min mor; men hon befinner sig i ett långt härifrån beläget land. Han lade derefter upp så mycket, att hela fatet blef fullt, och kryddade rätten ytterligare med muskus och rosenvatten. Eunuchen skyndade tillbaka till tälten, der Hasans moder tog fatet af honom; men så snart hon smakat derpå, kände hon genast igen hvem som tillagat rätten, gaf till ett anskri och svimmade. Veziren blef deröfver på det högsta förvånad; man stänkte rosenvatten på den afsvimmade, som snart kom till sans igen och sade: om min son ännu finnes i lifvet, så har ingen annan än han lagat denna
