rätt; det är tvifvelsutan min son Hasan Bedr ed-Din, ty mig undantagen kan ingen koka sådant mos, och af mig har han lärt sig att tillreda detsamma.
När veziren hörde dessa ord, blef han ytterligt glad och utropade: hvad jag längtar efter att få se min broders son! Är det verkligen ödets beslut att återförena oss med honom! Denna återförening hoppas jag dock icke genom medverkan af någon annan än Gud, hvars namn vare prisadt! Han stod genast upp och ropade på sina tjenare, sägande till dem: tjugo af eder skola gå till kockens hus och rifva ned detsamma, bakbinda honom med hans egen turban och föra hit honom med våld, likväl utan att tillfoga hans person någonting ondt. De svarade: höra är lyda! Derefter red veziren genast till palatset, der han föreställde sig för vice-konungen i Damask och visade honom den skrifvelse, som han medfört från sultanen; vice-konungen kysste brefvet, lade det på sitt hufvud och frågade: hvem är det, som förolämpat dig? Han svarade: en man, som till sitt yrke är kock. Vice-konungen befallde genast sina tjenare att skynda till kockens hus; men när de kommo dit, funno de detsamma redan nedrifvet, och allt, som funnits deruti, sönderbrutet och sönderslaget, ty när veziren begaf sig till palatset, hade hans slafvar handlat efter hans befallning. De afvaktade nu hans återkomst från palatset, och Bedr ed-Din tänkte för sig sjelf: hvad kunna de väl möjligen hafva funnit uti granatäplemoset, eftersom en sådan olycka som denna skulle drabba mig? När veziren kommit tillbaka från vice-konungen och erhållit dennes tillåtelse att gripa den, som förolämpat honom, samt föra honom bort med sig, begaf han sig till lägret och frågade der efter kocken. Denne fördes inför honom med händerna bundna på ryggen med sin turban; och när han blef varse sin farbror började han bitterligen gråta och sade: o min herre, med hvilket brott har jag blifvit befunnen? Veziren frågade: är icke du den, som kokat granatäplemoset? Han svarade: jo; hafven J deruti funnit någonting, med anledning hvaraf en menniska kan förtjena, att hennes hufvud blir afslaget? — Detta, — var vezirens svar, — skall bli den lindrigaste delen af den vedergällning, som är dig tillämnad. — Vill du icke göra mig bekant med min förbrytelse? — frågade Bedr ed-Din. — Veziren svarade: jo, detta skall strax ske. Derefter ropade han till de unga männen och sade: fören hit kamelerna!
De unga männen lade Bedr ed-Din uti en kista, hvilken igenlåstes,
