154
och nu börjades färden. Denna fortsattes till nattens inbrott, då man gjorde halt för att spisa. Bedr ed-Din blef framtagen ur kistan och fick mat, men inlåstes derefter återigen uti kistan och fördes på samma sätt till nästa nattläger. Här blef han likaledes utsläppt, och veziren sade till honom: är du den, som kokat granatäplemoset? Han svarade: ja, o min herre! Och veziren sade: lägg black på hans fötter! Befallningen åtlyddes, och han insperrades uti kistan återigen. Resan fortsattes till Kairo, och när tåget kommit till den del af staden, som kallas Er-Rejdanijeh, befallde veziren, att Bedr ed-Din åter skulle tagas upp ur kistan, samt att man skulle hemta en timmerman, till hvilken han sade: gör ett kors åt denna man! Hvad ämnar du företaga med korset? frågade Bedr ed-Din. Veziren svarade: jag ämnar låta korsfästa dig derpå och nagla dig fast dervid och sedan föra dig igenom staden. — Hvarföre, — frågade Bedr ed-Din, — ämnar du handtera mig på sådant sätt? Veziren svarade: för det att du tillredt granatäplemoset så illa och pepprat det alltför litet. — Ämnar du verkligen behandla mig på detta sätt, för det jag pepprat granatäplena för litet? — utropade Bedr ed-Din. — Är det icke nog, att du insperrat mig så som du gjort och låtit gifva mig blott ett enda mål om dagen? — Veziren svarade: just för det, att du pepprat granatäplena för litet, skall din vedergällning icke bli någonting ringare än döden, Och Bedr ed-Din visste icke hvad han skulle säga, utan fällde tårar öfver sitt olycksöde och stod en stund försjunken i djupa tankar. Veziren frågade honom: hvad tänker du på? Han svarade: på lågt hämndlystna menniskor, sådana som du; ty, om du vore en rättsinnad menniska, skulle du icke behandlat mig på detta sätt för det jag försummat pepprandet af en maträtt. — Veziren svarade: det är vår skyldighet att bestraffa dig, på det du icke måtte ännu en gång förfalla till samma fel, — hvartill Bedr ed-Din svarade: redan det ringaste af det, som du tillåtit dig emot mig, skulle hafva varit ett tillräckligt straff. Veziren upprepade icke destomindre: din död är oundviklig. — Detta samtal egde rum, under det timmermannen arbetade på korset och Bedr ed-Din var åskådare af hans arbete.
Derunder hade natten hunnit inbryta, då Bedr ed-Dins farbroder på nytt lät innesluta honom i kistan och sade: i morgon skall du bli korsfäst. Han väntade derefter, tilldess Bedr ed-Din somnat in, då han åter satt upp med allt sitt folk, lät kistan bäras framför sig, intågade i den egentliga staden och begaf sig till sitt hus. När han kommit dit, sade han
