till sin dotter: Sitt el-Hosn, prisad vare Gud, som skänkt dig tillbaka din farbroders son! Statt upp och ordna allt i huset så som det var den natten, då du stod brud! — Hon befallde sina slafvinnor att återställa allt i detta skick, och de stodo upp samt tände ljusen; och veziren tog fram det papper, på hvilket han upptecknat, huruledes allt då varit ordnadt, och befallde dem ätt sätta allting på dess ställe, så att en åskådare deraf icke kunde tro annat än att brölloppsnatten återkommit ännu en gång. Slafvinnorna anbefalldes derjemte att lägga Bedr ed-Dins turban på samma ställe, der egaren lagt honom, och likaledes underbyxorna samt penningpungen, hvilken han stuckit under kudden. Sedan tillsade veziren sin dotter att kläda sig på samma sätt som hon varit klädd på sitt bröllopp och att gå in i brudkammaren, — dervid tilläggande: när din farbroders son kommer in i kammaren, skall du säga till honom: hvad du dröjt länge, sedan du lemnade mig denna natt! — och bedja honom åter intaga sin plats hos dig samt stanna der, tills det blir dager. — Sedan allting blifvit anordnadt på detta sätt, lät veziren taga Bedr ed-Din ur kistan, borttaga blacken från hans ben och afkläda honom de yttre kläderna, så att han hade blott skjortan på sig.
Allt detta skedde, under det han sof och ingenting visste om allt det, som förehades; och när han vaknade samt befann sig uti en upplyst försal, sade han vid sig sjelf: gycklar drömmen allt detta för mig, eller är jag verkligen vaken? Han reste sig upp och gick några steg framåt till en inre dörr, och si! han befann sig i det hus, der bruden blifvit visad, och han såg brudkammaren, bädden, sin turban och sina kläder. Häpnande vid denna syn, tog han ett steg framåt och ett annat tillbaka samt tänkte på nytt vid sig sjelf: sofver jag, eller är jag vaken? Han strök med handen öfver sin panna och utbrast i sin häpenhet: vid Allah, detta är brudens boning, och här blef hon omklädd inför mina ögon; men jag sjelf befann ju mig helt nyss i en kista! Under det han sålunda talade vid sig sjelf, blef han varse Sitt el-Hosn, som upplyfte ett hörn af gardinen kring bädden och sade: o min herre, vill du icke träda in? Du har varit bra länge borta, sedan du gick bort ifrån mig nu i natt. När han hörde dessa ord kastade han en blick på hennes ansigte, log och sade: sannerligen är icke allt detta en mina sinnen gäckande dröm! Han trädde derefter in, i det han drog en djup suck; och, när han tänkte på det, som hade vederfarits honom, visste han icke hvad han borde tänka om alltsammans, utan allt blef mörker för hans
