I bazarerna smyger han sig undan, för att icke bli sedd; men på folktomma ställen utgjuter han sina tårar.
Vid Allah, den, som blifvit hemsökt med fattigdom, är en främling bland sina egna närmaste!
Försjunken i sådana tankar, vandrade jag framåt till Bejn el-Kasrejn och begaf mig derifrån till Bab Zuwejleh, der jag fann en stor folksamling, så att hela porten var uppfylld af menniskor, som trängdes der. Efter ödets vilja kom jag utan min egen afsigt att bli skuffad emot en ryttare, så att min hand kom i beröring med hans ficka, i hvilken jag kände en penningpung; denna fattade jag uti och drog fram den ur fickan. Men ryttaten kände, att hans ficka blef lättare, förde sin hand dit och fann ingenting der; han kastade nu en blick på mig, lyfte sin hand med stridsklubban och lät denna falla ned på mitt hufvud. Jag störtade till marken, och folket samlade sig omkring oss, grep ryttarens häst i tygeln och sade: skall du gifva den unga mannen ett sådant slag derföre, att det är trängsel här? Men han ropade till dem och sade: den unga mannen är en tjuf; och jag började rädas, då jag hörde detta. Det omkring mig samlade folket sade: nej, det är en aktningsvärd ung man, och han har ingenting tagit. Några trodde detta, men andra ville icke tro derpå; efter mycket skrikande hit och dit släpade folket mig med sig i afsigt att rycka mig ifrån ryttaren. Enligt ödets bestämmelse kom i detsamma Walin genom porten, tillika med flera andra öfverhetspersoner, och när han såg det omkring mig samlade folket samt ryttaren frågade han: hvad är här å färde? Ryttaren svarade: vid Allah, o emir, denne är en tjuf! Jag hade uti min ficka en blå pung, som innehöll tjugo guldstycken, och han tog pungen, medan jag icke kunde komma ur stället i folkhvimlet. — Hade du någon annan i sällskap med dig? — sporde Walin. Ryttaren svarade: nej! Men Walin ropade åt den förnämsta bland sina tjenare och sade: grip samt undersök honom! Mannen grep mig, jag hade ingen, som tog mig i försvar, och Walin sade: kläd af honom allt, som han har på sig! När detta skett, funno de penningpungen i mina kläder. Walin tog den, räknade penningarna och fann, att de utgjorde tjugo guldstycken, såsom ryttaren hade sagt; då blef han vred och ropade åt sina följeslagare, att de skulle föra mig fram till honom. De åtlydde befallningen, och han sade till mig: tala sanning, unge man! tog du penningpungen? — Jag sänkte mitt ansigte ned mot jorden och tänkte vid mig sjelf: om jag säger, att
