ett laga stadgande, som jag förehåller dig, och så hafva de lagkloka tolkat stadgandet om slafvars frigörelse. — Under det vi sålunda talade, hade hopen nalkats och bestod af folk ifrån staden, män, och qvinnor, som infunnit sig för att uppstämma sorgesånger, samt af Walin och dennes tjenare. Men min husbonde och de andra köpmännen gingo fram till Walin samt meddelade honom alltsammans och huruledes detta vore blott en half osanning. När de närvarande hörde detta, stodo de häpna och utom sig af förvåning öfver lögnen, skymfande och förbannande mig; men jag blott skrattade och sade: huru kan min husbonde göra mig någonting ondt? Han har ju köpt mig med mitt fel.
När nu min husbonde kom hem, blef han varse förödelsen der (det var jag, som förstört det mesta och slagit sönder saker, värda en ansenlig summa penningar), och hans hustru sade till honom: det var Kafur, som slog sönder husgerådet och porslinet. Nu blef hans vrede ytterligare stegrad, och han utropade: vid Allah! Aldrig i min tid har jag sett en så nedrig slaf som denna; och ändock kallade han detta för blott en half osanning. Hur skulle det då sett ut, i fall det varit en hel sådan? Då skulle han väl förstört en stad eller två städer! — I vredesmod begaf han sig till Walin, som lät tilldela mig en aga, så sträng, att jag blef sanslös och afsvimmade. Min husbonde lyckades sedan att göra sig af med mig mot ett ansenligt pris; men jag upphörde icke att åstadkomma förargelse öfver allt dit jag kom. Så blef jag genom köp och försäljning flyttad från den ena emiren till den andra, från den ena högt uppsatta mannen till den andra, tildess jag slutligen kom till de Rättroendes Beherrskares palats; men nu är mitt mod nedslaget och min kraft bruten.
Fortsättning af Berättelsen om Ghanim, Eljubs son, Kärlekens Slaf.
När de andra slafvarne hört hans berättelse, skrattade de deråt och sade till honom: sannerligen är icke du en skurk och son af en skurk; det var en afskyvärd osanning, som du sade den gången. Derpå sade den första och andra slafven till den tredje: berätta oss dina lefnadshändelser! — O söner af min farbroder, — svarade han, — allt det, som nyss blifvit berättadt, är ingenting mot hvad jag kunde omtala; men min berättelse är lång, och nu hafva vi ej tid dermed. Morgonen är nämligen nära, o söner af min farbroder, och den skall måhända öfverraska
