Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/476

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
69

dela mig förhållandet med henne, förrän du först skulle bli slagen och misshandlad? Stig nu upp, du stackars gamle man, och berätta mig hvad du vet om henne! — Då sade veziren: talar du om jungfrun med de undersköna anletsdragen och den tadelfria vexten? — Ja, — svarade Kamar ez-Zemân; — säg mig, o vezir, hvem som förde henne till mig och lade henne att sofva bredvid mig; och säg mig, hvarest hon nu befinner sig, på det jag måtte kunna begifva mig till henne! Och om min fader, konung Shah Zemân, gjort detta för att pröfva mig genom den sköna jungfrun och i afsigt att förmäla mig med henne, så är jag gerna villig dertill. Endast för det jag vägrade att gifta mig, har han gjort allt detta åt mig, i mitt hjerta upptändt kärlek fill henne och sedan skiljt henne ifrån mig. Men nu är jag villig att förmäla mig. Jag säger ännu en gång, att jag är villig dertill. Underrätta min fader härom, o vezir, och gif honom det rådet att förena mig med denna jungfru. Jag önskar ingen annan än henne, och mitt hjerta har aldrig älskat någon annan. Statt derföre upp, hasta till min fader och råd honom att skynda med min förmälning; men derefter skall du återvända till mig snart, utan dröjsmål.

Veziren kände sig knappast öfvertygad om sin befrielse från Kamar ez-Zemân, förrän han väl kommit ut ifrån tornet, och han sprang, ända tilldess han stod inför konung Shah Zemân. Konungen sade till honom: o vezir, hvadan kommer det sig, att jag ser dig i denna belägenhet, och hvem är det, som varit elak nog att göra dig mehn, så att du blifvit så uppskrämd, som du tyckes vara? Han svarade: jag medför nyheter åt dig. — Hurudana äro de? — frågade konungen. — Vet, — svarade veziren, — att din son Kamar ez-Zemân blifvit slagen med vansinne. — När konungen hörde dessa ord, blef dagsljuset mörker för hans ögon, och han sade: o vezir, förklara för mig beskaffenheten af min sons vansinne! Veziren svarade: jag hör och lyder! Han berättade för konungen allt, hvad dennes son hade gjort, hvarefter konungen sade till honom: mottag den underrättelsen, o vezir, att, till belöning för meddelandet om min sons vansinne, jag ämnar låta afslå ditt hufvud och fråntaga dig min ynnest, du nedrigaste bland vezirer och uslaste bland emirer! Jag vet, att du varit orsaken till min sons vansinne, genom det skändliga råd, som du gaf mig först och sist. Vid Allah, om någon olycka eller vansinne drabbat min son, skall jag låta nagla dig fast vid muren, der du skall få tömma bedröfvelsens kalk!