dricka. Franken befallde, att man skulle bjuda honom sherbet; men deri var det bendj, och när Ala ed-Din hade druckit, föll han baklänges ned ifrån stolen. Då flyttade skeppsfolket bort stolarna, sköt fartyget ut ifrån land och hissade seglen; men skeppet fördes af en gynnande vind ut på hafvet. När de kommit ur sigte af land, befallde skepparen, att Ala ed-Din skulle föras upp på däck, och der lät man honom lukta på motmedlet emot verkningarne af bendj, så att han öppnade sina ögon och frågade: hvar är jag? — Skepparen svarade: du är här med mig, fången och i strängt förvar; och i fall du ännu en gång hade sagt: måtte Gud förskaffa mig ett fördelaktigare sätt att bli af dermed! — så skulle jag ytterligare höjt mitt anbud. — Hvad har då du för dig? — frågade Ala ed-Din, och dertill svarade mannen: jag är sjöman, och det är min afsigt att föra dig till mitt hjertas älskade.
Under det de ännu talade, syntes ett annat skepp, som hade fyrtio Musulmanska köpmän om bord; men Franken angrep dem, lät hugga änterhakarna i deras skepp, äntrade det med sina män, plundrade fartyget, tog det och förde det med sig till staden Genua. Den Frank, hvars fånge Ala ed-Din var, begaf sig efter ankomsten till staden med honom till ett palats, hvars port vette utåt hafvet, och si! uti porten stod ett ungt fruntimmer, som drog slöjan för sitt ansigte och sade till honom: har du med dig perlan och hennes egare? Han svarade: jag har dem begge med mig. Då sade hon: gif mig perlan! Han lemnade henne densamma, men återvände derefter till hamnen och lät lossa sina stycken, till tecken af sin lyckliga återkomst. Så snart konungen i staden fått kunskap om hans ankomst, begaf han sig ned till stranden för att välkomna honom och sade till honom: huru har din resa aflupit? Han svarade: den har gått högeligen lyckosamt, och jag har under loppet af densamma eröfrat ett skepp med fyrtioen Musulmanska köpmän om bord. Konungen sade: för dem i land uti hamnen! Han förde dem i land, alla smidda i jern, och Ala ed-Din ibland dem; konungen och skepparen stego derpå till häst och läto fångarne gå framför sig ända till rådsalen, der de togo plats och läto den första fången ledas fram inför sig. Till honom sade konungen: hvarifrån är du, Musulman? Han svarade: från Alexandria. — Hugg af hans hufvud, bödel! — befallde konungen. Bödeln gaf honom följaktligen ett hugg med sitt svärd och skiljde hans hufvud ifrån
