212
fruntimret och såg, att hon var hans hustru Zubejdeh El-Udijeh, hvilken han förmodade vara död. Derpå sade konungens dotter till Zubejdeh: spela någonting för mig på din luta! Men Zubejdeh svarade: jag skall icke spela, förrän du uppfyller min önskan och fullgör ditt löfte till mig. — Hvad är det, som jag lofvat dig! — frågade konungadottern. Zubejdeh svarade: du lofvade att återförena mig med min man Ala ed-Din Abu-sh-Shamat, den Pålitlige och Trofaste. Konungadottern sade: o Zubejdeh, var tröst och vid godt mod; men spela för mig ett stycke till tacksamhet derför, att jag förenar dig med din man Ala ed-Din! — Hvar är då han? — frågade Zubejdeh. — Sannerligen säger jag dig, — svarade konungadottern, — att, han står inanför afplankningen derborta och lyssnar till våra ord. Då spelade Zubejdeh ett stycke på lutan, så ljuft, att sjelfva klippan kunnat dansa, och när Ala ed-Din hörde det, vaknade trånande längtan i hans hjerta, han skyndade fram ur sitt gömställe, störtade emot dem och omfamnade sin hustru Zubejdeh El-Udijeh, som genast kände igen honom.
De höllo hvarandra i sina armar och föllo sanslösa ned till golfvet; men furstinnan Hosn Marjam nalkades till dem, stänkte rosenvatten på dem, kallade dem åter till lifs och sade: Gud har förenat er! — Genom din godhet har det skett, o min herrskarinna, — svarade Ala ed-Din. Derpå vände han sig till sin hustru och sade till henne: du var död, o Zubejdeh, och vi jordade dig uti grafven; huru har du då kunnat återvända till lifvet och komma till detta palats? — O min herre, — svarade hon, — jag var icke död, utan en ande förde mig bort och flög med mig till denna stad: men den, som begrofs af er, var en andinna, som påtog sig min skepelse och låtsade vara död, fastän, så snart hon blifvit jordad af er, hon öppnade grafven och återvände för att tjena sin herrskarinna Hosn Marjam, konungens dotter. Jag sjelf var återigen besatt af anden, och när jag öppnade mina ögon, fann jag mig vara hos Hosn Marjam, konungadottern, som är denna furstinna här står, och jag sade till henne: hvarföre har du låtit föra mig hit? Hon svarade: det är mig förelagdt, att jag skall bli gift med din man, Ala ed-Din Abu-sh-Shamat. Hon tillade: vill du, o Zubejdeh, gifva mig ett rum bredvid dig såsom hans hustru? Jag svarade: jag hör och lyder, o min herrskarinna; men hvar, — tillade jag, — befinner sig min man? Och hon sade: på hans panna står det skrifvet, som enligt Guds beslut skall vederfaras honom; och när de tilldra-
