hon: — sannolikt har du dragit dem med dig. — Du pratar dumheter, — sade han; — men mig skall du icke bedraga, skamlösa qvinna! — Med dessa ord slet han af henne hennes kläder och band henne med utsträckta armar och ben vid fyra pålar samt började slå henne, under det han skriade, att hon skulle bekänna hvad som händt.
Jag var icke i stånd att uthärda hennes klagoljud, utan skyndade uppför trapporna utom mig af fruktan, och när jag lyckligt kommit upp, lade jag falluckan i ordning, sådan den var förut, samt betäckte den med jord. Jag ångrade bittert hvad jag begått och tänkte på jungfrun och hennes skönhet samt huruledes anden misshandlade henne, sedan hon vistats hos honom i fem och tjugo år, och att han nu pinade henne endast för min skull. Mina tankar föllo likaledes på min fader och på hans rike, samt huruledes jag blifvit förnedrad till en vedhuggares låga stånd, och jag upprepade följande vers:
När ödet bringar dig sorg, så trösta dig med att ihogkomma det, att en dag skall du se fröjd och, en annan, bedröfvelse.
Jag återvände till min värd, skräddaren, och fann honom väntande på min återkomst, som skulle han legat på ett halster öfver glödande kol. Jag tillbringade den sistförflutna natten med ångestfullt hjerta för din skull, — sade han, — och fruktade, att du råkat ut för något vildt djur eller någon annan fara. Lofvad vare Gud, att du kommit helbregda tillbaka! — Jag tackade honom för hans välvilja emot mig och gick in i min kammare; men när jag satt der tänkande på det, som vederfarits mig, och tadlande mig sjelf för min obetänksamhet, kom skräddaren in till mig och sade: ute i boden står en främling, som frågar efter dig, och han har din yxa och dina sandaler. Han kom med dem till vedhuggarne och sade till dem: jag gick ut vid den timme, då Mueddin kallar till morgonbönen, och snafvade öfver dessa saker, men vet icke, hvem de tillhöra; kunnen ni visa mig på deras egare? Vedhuggarne visade honom till dig, och nu sitter han i min bod; gå ut och tacka honom och tag din yxa och dina sandaler! — När jag hörde dessa ord, bleknade mitt ansigte, och hela mitt yttre blef förändradt, och medan detta ännu varade, öppnades golfvet i min kammare, och på denna väg inträdde främlingen, och si! det var anden. Han hade pinat jungfrun till det yttersta; men hon ville ingenting bekänna. Derföre tog han yxan och sandalerna och sade till
