efter den andra, tillika med hennes högra fot och sist hennes venstra fot; sålunda afhögg han med fyra hugg hennes händer och fötter, medan jag såg derpå och väntade min egen död. Hon gjorde nu ett tecken åt mig med ögonen; men anden blef detta varse, utropade: nu har du gjort dig skyldig till brist på anständighet med dina ögon! och afslog hennes hufvud med ett hugg af sitt svärd. Derefter vände han sig till mig och sade : du man, det är genom lagen tillåtet att döda en qvinna, när hon ådagalägger brist på anständighet. Denna qvinna förde jag bort under hennes brudnatt, när hon var tolf år gammal, och hon har aldrig känt någon annan man än mig, och jag brukade, förklädd till främling, hos henne tillbringa en natt hvart tionde dygn; men när jag med säkerhet uppdagade, att hon varit mig otrogen, dödade jag henne. Hvad dig beträffar, är jag icke öfvertygad derom, att du med hänseende till henne förgripit dig emot mig, men får ändock icke lemna dig ostraffad; välj derföre det straff, hvarmed du vill bli hemsökt af mig!
Vid dessa ord blef jag högeligen glad, o min herrskarinna, och trängtande att vinna förlåtelse af honom sade jag: hvad skall jag välja af dina händer? — Välj, — sade han, — den skepnad, i hvilken du vill att jag skall förvandla dig, antingen skepnaden af en hund eller af en åsna eller af en apa! Jag svarade i min längtan efter förlåtelse: sannerligen, om du vill skona mig, så skall Gud skona dig till vedergällning derför, att du visat barmhertighet med en Musulman, som icke gjort dig något emot, — och jag förödmjukade mig på det djupaste och sade till honom: förlåt mig, såsom den afundade mannen förlät den, som honom afundades. — Hur förhöll det sig dermed? — frågade han. Jag svarade som följer.
Berättelsen om den Afundsamme och den, hvilken han afundades.
Vet, o min herre, att det var en man, som hade en granne, hvilken var afundsjuk på honom, och ju mer grannen afundades honom, desto mer ökade Gud den sednares välstånd. Sålunda fortfor det länge; men när den, som var föremålet för afundsjukan, varseblef, huruledes grannen fortfor att förfölja honom, flyttade han till ett ställe, der det fanns en öfvergifven brunn, och der byggde han sig ett bönehus, der han tillbragte sin tid med att dyrka Gud. En mängd fakirer samlade sig omkring ho-
