Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

nom; och han hade snart vunnit stort anseende, ty från alla håll anlände till honom folk, som satte fast tillit till hans helighet. Hans rykte kom äfven till hans afundsmans öron, och denne besteg sin häst och begaf sig till honom; men när den helige mannen blef honom varse, helsade han honom och visade honom all vänskaplighet. Afundsmannen sade till honom: jag har kommit hit för att nu meddela dig en sak, som skall lända dig till fördel, och för hvars skull jag skall vinna belöning i himmelen. Den helige mannen svarade: måtte Gud i mitt ställe belöna dig med allsköns välsignelse! — Befall fakirerna att draga sig undan till sina celler, — fortsatte afundsmannen, — ty det meddelande, som jag har att gifva dig, får icke afhöras af hågon annan. Han befallde dem att gå i sina celler, och afundsmannen sade till honom: statt upp, och låtom oss lustvandra tillsamman och samtala derunder; de vandrade tillsammans, tilldess de kommo till den ofvannämnda öfvergifna brunnen, i hvilken afundsmannen nedstörtade honom, som han afundades, utan att någon menniska visste det; han gick sedan sin väg i den öfvertygelsens att han hade dödat honom.

Men brunnen var bebodd af andar, som togo emot mannen i fallet och satte honom oskadd på en stor sten; och när de detta gjort, sade en af dem till de andra: kännen ni denna man? De svarade: vi känna honom icke. — Detta, — sade han, — är den afundade mannen, som flydde för den, hvilken honom afundades, och tog sin bostad uti bönehuset här invid samt uppbyggde oss med sina sånger och sin läsning; och när hans afundsman hörde det berättas, kom han hit till honom, lade ut en snara för honom och störtade ned honom hit. Ryktet om honom hade nu i natt kommit till sultanen i denna stad, som beslutit att infinna sig hos honom i morgon och söka bot för den olycka, som träffat hans dotter. — Hvad är det för en olycka, som träffat hans dotter? — frågade de. — Han svarade: vansinne, ty Mejmun, Demdems son, har blifvit upptänd af kärlek till henne; men att bota henne är det lättaste i verlden. De frågade honom: huru skall det tillgå? — och han svarade: den svata katt, som är hos honom i bönehuset, har vid ändan af sin svans en hvit fläck af ett silfvermynts storlek; om man från denna hvita fläck tager sju hårstrån och med dem röker jungfrun, så skall anden för alltid lemna henne och icke komma tillbaka; på det sättet kan hon bli botad i ögonblicket. Men nu är det vår skyldighet att skaffa honom härifrån.