Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

80

jag skall förlåta dig; men att jag skall förtrolla dig, det kan du icke undslippa, — och med dessa ord öppnade han jorden samt sväfvade med mig genom molnen till sådan höjd, att jag såg verlden under mig, som skulle hon varit en skål med vatten. Derefter sänkte han sig ned på ett berg, tog upp en handfull stoft, uttalade mumlande några ord deröfver, kastade det på mig och sade: lemna denna skepnad och antag skepnaden af en apa! — och i samma stund bef jag lik en apa om hundrade års ålder.

När jag såg mig sålunda förvandlad, sörjde jag i mitt hjerta, men beslöt att vara tålig oaktadt ödets stränghet, väl vetande, att lyckan aldrig är beständig för någon. Jag nedsteg från toppen af berget, fortsatte min vandring en hel månad och anlände till hafskusten; när jag stått der en kort tid, blef jag midt ute i hafvet varse ett fartyg, som med gynnande vind nalkades till land, hvarföre jag gömde mig bakom en klippa på stranden och, när skeppet kom nära, hoppade ned midt på detsamma. Men så snart skeppsfolket blef mig varse, ropade en af dem: kasta det olycksbringande djuret öfver bord! — en annan sade: låt oss slå ihjäl apan! — och en tredje utropade: jag skall hugga ihjäl henne med detta svärd. Då fattade jag uti ändan af svärdet, och tårar strömmade ur mina ögon; men vid åsynen deraf fattade skepparen medlidande med mig och sade till dem, som voro om bord: o köpmän, denna apa har sökt min hjelp, hon är under mitt beskydd, och derföre må ingen göra henne någonting ondt eller skada henne! Han behandlade mig derefter med vänlighet, och allt, som han sade till mig, förstod jag, samt uträttade, såsom hade jag värit hans tjenare, allt, som han önskade uträttadt.

Vi fortsatte vår resa med gynnande vind under femtio dagar och kastade ankar vid en stor stad med en befolkning, hvilken ingen annan än Gud allena, hvars namn vare prisadt, skulle kunna räkna. När vi kastat ankar, infunno sig hos oss några tjenare från konungen i staden; de gingo om bord på skeppet, lyckönskade köpmännen till deras lyckliga ankomst och sade: vår konung helsar er och är glad, att ni lyckligen anländt; han sänder till er denna pappersrulle och, önskar, att en och hvar ibland er skall skrifva en rad derpå, ty konungen hade en vezir, som var en utmärkt skönskrifvare; men denne är död, och konungen har svurit, att han till hans värdighet icke vill upphöja någon annan än den, som kan skrifva lika väl som han. Så apa jag var, steg jag upp och ryckte pap-