84
örn, men ormen förvandlade sig till en gam, som någon stund förföljde örnen. Nu förvandlade sig den sistnämde till en svart katt, men konungens dotter blef en varg, och de kämpade länge och med raseri, tilldess katten, som såg sig nära att bli öfvervunnen, förvandlade sig till ett stort rödt granatäple, hvilket föll i en bassin. När vargen störtade sig efter granatäplet, steg det upp i luften och föll sedan ned på palatsets stengolf, der det sprack sönder, och dess kärnor spriddes i sär samt rullade omkring öfver hela den rymd som palatset intog. Nu förvandlade sig vargen till en tupp, som plockade upp kärnorna och icke ville lemna någon af dem; men i enlighet med ödets beslut märkte han icke en kärna, som rullat undan bredvid springbrunnens bassin. Tuppen började gala, slog med vingarna och tecknade åt oss med näbben; men vi förstodo icke hvad han menade. Derefter gol han till med sådan häftighet, att vi trodde, det palatset fallit ned öfver oss, och sprang omkring öfver allt, tilldess han upptäckte kärnan, som låg gömd vid bassinens kant, rusade dit och gjorde sig färdig att hacka upp henne. Men kärnan föll i detsamma ned i vattnet och förvandlades till en fisk samt sjönk till botten; genast blef tuppen förvandlad till en ännu större fisk, som dök ned efter den förra. För en stund voro de försvunna för våra blickar; men till slut hörde vi ett ljudeligt skri, som förmådde oss att darra, och derefter kom anden fram, till utseendet såsom en eldslåga; eld sprutade ur hans mun, eld och rök ur hans ögon och näsborrar. Konungens dotter blef likaledes helt och hållet förvandlad till eld, och vi ämnade just kasta oss i vattnet för att icke bli förbrända till aska; men plötsligen gaf anden till ett anskri ur eldslågan och kom fram emot oss i salen, blåsande eld i ansigtet på oss. Konungadottern skyndade efter honom och blåste likaledes eld uti hans ansigte, hvarunder några gnistor föllo på oss från både henne och honom; gnistorna från henne gjorde oss ingen skada; men en af gnistorna från honom träffade mig uti ögat och uppbrände det, — jag var då ännu apa. En gnista ifrån honom träffade ansigtet på konungen och brände upp nedra hälften deraf, tillika med skägget och munnen, samt slog ut konungens nedre tandrad; en annan träffade snöpingen på bröstet, som uppbrändes, så att han genast dog. Vi väntade alla att dela hans öde och öfvergåfvo all förhoppning om bibehållandet af våra lif; men under det vi befunno oss i denna ångest, hörde vi en röst, som ropade: Gud är den störste! Gud är den störste! Han har segrat och skänkt sitt bi-
