88
men oss redan nu med våldsamhet. Der skola skeppen falla i stycken, och hvarenda spik uti dem skall flyga till berget och fastna vid detsamma, ty Gud har utrustat magneten med en hemlig egenskap, i kraft hvaraf allt, som är af jern, drages till honom. På detta berg finnes det en massa jern, så ofantlig, att ingen det kan säga med undantag af Gud allena, hvars namn vare prisadt; alltifrån äldsta tider hafva nämligen skepp i tusental blifvit förstörda genom kraften hos detta berg. På bergets topp står en kupol af bronz, uppburen af tio pelare, och öfverst på denna kupol står en ryttare på en häst af bronz; i sin hand håller han ett spjut af bronz, och på hans bröst hänger en blytafla, på hvilken hemlighetsfulla ord och talismaner äro inristade. Så länge denna ryttare sitter qvar på hästen, så länge skall, o konung, hvarje dit annalkande skepp bli förstördt med alla menniskor, som finnas ombord derpå, och allt på skeppet befintligt jern skall flyga till berget. Ingen skall kunna med trygghet begifva sig dit, förrän ryttaren fallit från hästen. — Nu började skepparen bitterligen gråta, och vi ansågo oss öfvertygade, att vår undergång vore oundviklig, samt togo hvar i sin stad afsked af vänner och bekanta.
Morgonen derpå hade vi kommit allt närmare till berget; strömmen drog oss med våldsamhet dit, och när skeppen voro snart sagdt tätt derinvid, föllo de sönder, och alla spikarne, tillika med allt annat, som var förfärdigadt af jern, flögo ifrån dem mot magnetberget. Det var nära mot slutet af dagen, när skeppen på detta sätt föllo i stycken. Nägra bland oss drunknade, och andra kommo undan döden; men det största antalet drunknade, och af dem, som kommo undan med lifvet, visste ingen hvad som blef af den andra, så från sina sinnen blefvo de genom vågornas svall och den brusande stormen. Hvad mig sjelf beträffar, o min herrskarinna, så blef jag af Gud, — prisadt vare hans namn! — förskonad, på det att den oro, den sorg och bedröfvelse, hvilka han på förhand bestämt åt mig, måtte gå i fullbordan. Jag höll mig fast vid en planka, som af stormen och vågorna kastades upp på berget; när jag kommit i land, fann jag upp till toppen en gångväg, liknande i hårda klippan uthuggna trappsteg. Jag utropade nu: i Guds namn! — förrättade min bön och försökte att klättra uppåt, under det jag höll mig fast vid de uthuggna trappstegen; med detsamma fogade Gud, att stormen lade sig, och bistod mig i mitt förehafvande, så att jag utan skada kom upp till bergets topp. På det högsta glad öfver min räddning, begaf jag mig genast in under
