Den här sidan har korrekturlästs
23
Men ej mig höljet ständigt täcker:
när vårsol ler på dal och berg,
den äfven mig ur dvalan väcker,
och åkern börjar skifta färg.
Uppståndelsens och lifvets ängel
berör så lätt min unga stängel.
Jag står, ock jag, med vårligt hopp
ur fångenskap till frihet opp.
I sommarfrid, när alla dungar
ha fyllts med blomsterprakt och grönt,
mitt fält som haf för vinden gungar,
de rika axen spricka skönt.
Att sångarn och de sköna glädja,
vi, nyttans barn, bland oss tillstädja
åt mången blåklint rum också,
som bygdens flickor ej försmå.
