Den här sidan har korrekturlästs
48
Sol, vid ditt flyktiga ögonkast
hänger mitt hjärta i vemod fast!
Strö på de gulnade björkar fager
döende dager!
Människosjälen i dig tar del,
Skapelsens börjande sorgespel!
Lönnarna, röda som blod, predika:
fröjderna vika.
Glittra som silfver, du spindelväf!
Sucka, du våg, emot strandens säf!
Skört som en tråd är vårt hopp. Som vågen
hvälfver sig hågen.
Kvarnen på höjden jag minnas skall,
minnas de klagande vågors svall,
minnas, när vintern all färg oss nekar,
Djurgårdens ekar.
