Den här sidan har korrekturlästs
72
I sömnen än jag gick bland dessa rosengårdar,
i månlyst grafkapell, bland dödens helga vårdar,
i nöjets gästuppfyllda sal.
Än sorglöst sinnlig ljöd den yrande musiken,
än som en orgelklang ur dolda anderiken
och än som söderns näktergal.
Alltmer jag blef berörd af dvalans vallmospira.
»Ah, perfido!», ännu sjöng, klagande, Elvira,
men därpå allt blef äter tyst,
medvetandet sjönk ned i glömskans djupa floder,
i denna ljufva ro, som föds, då dödens broder
vår panna mildt, barmhärtigt kysst.
Då stego bilder upp ur drömmens dunkla vågor,
jag vaxljus glimma såg med bleka altarlågor
och kände rökelsens arom.
Korgossar böjde knä i rödt kring något altar,
där, purpurhöljd, en präst en kommunion förvaltar,
jag var i Burgos’ jättedôm.
