Magnetiskt snart till sig han drog hvar moders blickar,
åt hvar señora, se, han skälmskt god mening nickar,
de minnas säkert honom än!
Nu genom fönstret skalf en blixt med stark belysning,
de sågo, hvem han var, med outsäglig rysning:
de känt Don Juan väl igen.
De alla honom känt i djupt begråtna stunder,
hans lavaeld för dem förödt ett Edens lunder.
Skall deras barn han krossa ock?
Han deras tankar såg kring honom smärtsamt stanna,
hans öga brann af fröjd, och vid hans bleka panna
sig ormlikt ringlade en lock.
I svimning föll en dam. Hans kalla hånskratt hördes,
den fromma mässans helgd af äreskändarn stördes,
fram folket bröt i raseri,
men han med draget svärd, trots vilda hämnderopen,
sig skar, af blixtar lyst, en väg igenom hopen
och sjöng en skamlös melodi.
_(page_86_crop).jpg)
